Bad Cash Quartet

När Håkan Hellström avslutar sin Göteborgskonsert på Kåren tidigt i december är det inte Håkan Hellström jag tänker på. Och det beror inte på att Håkan gör en dålig konsert. Tvärtom. Håkan visar med sin vackra Dexys Midnight Runners-pop att han är en intelligent och genuin människa med ett stort pulserande hjärta. Men det visste vi redan. Det jag tänker på är i stället det band som gick på scenen halvtimmen före Håkan, nämligen Bad Cash Quartet. Kvartetten, som numera är en kvintett, spatserade nonchalant ut på scenen utan ett skivkontrakt. De visste samtidigt att publiken bara kommit för att se Håkan Hellström. Det var knappt någon som ens visste att det skulle vara ett förband. Men allt det där spelade ingen roll den kvällen. Bad Cash Quartet var inte ute efter hyllningar eller skivkontrakt. De ville ha mer än så och stal våra hjärtan redan efter första låten, [I]Big Day Coming[/I]. Publiken glömde för en stund Håkan Hellström och jag förstod efter några magiska minuter att Bad Cash Quartet blivit ett gäng både angelägna och oförskämt bra musiker. Jag har hört ynglingarna tidigare, men det här var inte samma band. Någonting hade hänt. Jag fick en känsla som jag inte haft sedan Broder Daniels legendariska spelning på gamla Q Club. Bad Cash Quartet är på väg att göra en [I]Saturday Night Engine[/I]. Men sedan gruppens uppmärksammade genombrott för fem år sedan har förhållandet till branschen varit minst sagt fientligt och inget skivkontrakt finns i nuläget. En singel, dubbel A-sida med [I]Big Day Coming[/I] och [I]Outcast[/I], är dock på väg från ett nystartat skivbolag där Christian "Punky" Östlund, Kalle Gustafsson och Karl-Johan Larsson håller i trådarna. Likt Broder Daniel är Bad Cash Quartet inte ett ordinärt, trött popband - ofta med Enterprise inbakat i bandnamnet - som inte säger någonting om våra liv. Värdigt och uppriktigt visar Bad Cash Quartet i stället upp äkta sorg och glädje hämtat ur bandmedlemmarnas egna liv. Saker vi kan känna igen. - Det handlar om en saknad, om att det måste finnas en bättre värld än den här. Och det är det vi skriver om. Vi ser inte något arbete eller någon plats ute i samhället där vi skulle kunna känna oss hemma. Alla reser och sedan tror de att de vet saker. Det kanske de gör men vi reser genom våra låtar i stället. Det är som en resa mot något bättre. Vilket gör låtarna glada fast temat egentligen är tragiskt, säger sångaren Martin Elisson. [B]Känner ni något släktskap med Broder Daniel?[/B] [B]Jonas Lundqvist:[/B] Broder Daniel är det enda bandet vi lyssnar på från Sverige. Och Håkan också förstås. Vi delar nog något slags desperat sökande efter glädje. Vi kommer ju trots allt från samma deprimerande svenska medelklass. [B]Era texter är rakare nu och musiken känns mer förlösande.[/B] [B]Martin[/B]: Vi är mer självsäkra nu. Min röst är bättre. Våra låtar är bättre. Det är väl en naturlig utveckling. Vi började när vi var femton, skrev kryptiska texter, slogs på krogen och välte upp och ner på privatfester. Nu känner man sig mer lugn. [B]Jonas[/B]: Ja, men Lars Malmros från Broder Daniel träffade oss utanför vår studio och sa att vi var som Nietzsche - helt vansinniga och obehagligt ärliga. Särskilt mot varandra. Han föreslog oss automatvapen och pistoler så att vi skulle kunna avreagera oss. [B]Carl Stephansson: [/B]Vi har nog kvar vår desperation men får nu ut allt genom musiken. Det är nog därför den är bättre och mer ärlig. [B]Martin[/B]: Vi har på något sätt lurat i oss ett lugn genom att tro att musiken ska leda oss till dekadens och romantik. [B]Varför har ni problem att få skivkontrakt?[/B] [B]Martin[/B]: Vi har alltid haft ett rykte om oss att vara besvärliga, och Jonas krogslagsmål med en skivbolagsdirektör gjorde inte saken bättre. Men det spelar ingen roll. Det har känts befriande att spela in våra låtar utan ett skivkontrakt. [B]Jonas[/B]: Det produceras så mycket dålig musik i branschen och att då sitta med underbara låtar utan skivbolag känns underbart. Det är som att vara en outlaw och vägra ställa sig i ledet. Jag vill att vi ska vara som en maffia. Det är något romantiskt med kriminalitet. [B]Vad tycker ni om Göteborg som Popstad?[/B] [B]Martin[/B]: Det finns mycket dålig musik här också. Lok till exempel. Det handlar inte om staden. Vi skulle kunna växa upp var som helst och ändå känna samma sak och skriva om samma saker. Jag förstår inte varför det ska fokuseras så mycket på staden. [B]Alla era nya låtar känns som klassiska verk av Elizabeth Smart och The Smiths [I]London[/I] - ni vill så gärna åka i väg ifrån allt, till en annan stad, men kommer aldrig i väg.[/B] [B]Jonas[/B]: Det känns som vi alltid flyr - springer från studion, springer från jobbet, springer från lägenheten. Det finns ingen plats som känns trygg eller värd att stanna på. Man kanske skulle ta och resa ändå... jag tittar faktiskt på min jordglob varje kväll. [B]Martin[/B]: Men vi kommer nog inte vara här så länge heller. Men nu stannar vi för musikens skull.