Attraktionsakademins illustration av hur en förbisedd man kan känna. Bild: Jenny Holmlund
Varför finns det ingen officiell mansdag när det finns en kvinnodag, undrar tusentals varje år i mars – när det faktiskt finns en.
Idag är det nämligen den internationella mansdagen, något som många av oss fick veta först när dagen plötsligt fanns inlagd i iPhone-kalendern. Och även om det enligt FN idag är Världstoalettdagen så firas och erkänns mannens dag av runt 60 länder världen över sedan 1999.
Men vem är han då? Om man tittar på de huvudsakliga mål som ratificerades för internationella mansdagen 2009 verkar man vilja fira och uppmuntra den ”vanlige” mannen. Han som inte är filmstjärna eller idrottsman. Han är cis och straight, han går till sitt arbete varje dag och han har barn med en fru som vinner vårdnadstvisten i rätten vid en skilmässa. På International Men's Days officiella hemsida framgår det att den sponsras av stiftelsen Dads4Kids Fatherhood Foundation, och en bild på en man som kärleksfullt lyfter upp ett litet barn pryder förstasidan.
Årets tema för denna dag är ”positiva manliga förebilder”, något vi alla haft anledning att fundera över sedan det i början av november blev känt att en av världens ledande ”pick up artists” – Julien Blanc från organisationen RSD Nation – reser världen runt och tjänar pengar på att lära desperata män misogyna och rasistiska attityder mot kvinnor i syfte att få ligga. Han har, bland mycket annat, sagt att man som vit man kan göra vad man vill, och postat en bild som används av kvinnojourer för att visa på hur en cirkel av psykisk och fysisk misshandel ser ut – som exempel på ”hur du får henne att stanna”. Kinesiska Jenn Li reagerade på hur Blanc talade om asiatiska kvinnor och drog igång en kampanj på twitter för att #takedownjulienblanc, vilket hittills har gått mycket bra. Så bra att Julien själv falskt satt och bad om ursäkt i CNN häromdagen.
Det betyder förhoppningsvis att han får fortsatt svårt att boka lokaler till sina svindyra föreläsningar, men det kommer inte vara slutet för den del av coach- och hjälp-till-självhjälpsmarknad som blomstrar. Marknaden för den här sortens pick-up-artists är mer än fyrtio år gammal och fick ett enormt lyft fram med Neil Strauss succébok The Game från 2005. Framförallt är den är just en marknad. Det finns nämligen stora pengar att tjäna på att sälja idén om mannen som jägare och sexmaskin till just män. Bilden av den aggressiva hanen som sportknullar och går från zero till hero är lik den klassiska vinnarsagan om han som startade i en källare och nu blivit dollarbiljardär. De stjäl pengar från män som skulle må bättre av psykologhjälp.
Neil Strauss, douchedejtingens okrönta kung.
Till saken hör förstås att jakten på kärlek och sex är real därute. Det finns hur många som helst, kön irrelevant, som längtar efter att träffa någon eller några. De som tjänar pengar på denna längtan gör det genom att vila tungt på idéer om en binär könsuppdelning med fasta essenser. Är du en vanlig kille som längtar efter ”kvinnor” men helt saknar kontakt med någon är det lätt hänt att du köper en sådan världsbild – med betoning på köper. Det du får är i bästa fall manualer för telemarketing anpassade för att manipulera till sig sex från kvinnor, i värsta fall utbildas du till sexbrottsling.
I ljuset av allt det här hittade jag, och blev seriöst rörd av, ett filmklipp och en e-bok av Henrik Storm som startat relationscoaching för ensamma män på attraktionsakademin.se. I filmklippet ”Snygga tjejer” pratar Storm om vad snygga tjejer vill ha, och säger vid ett tillfälle att ”det finns de som kommer tycka att du och jag till exempel ser bättre ut än Alexander Skarsgård och Måns Zelmerlöw”, med en mild, nästan hoppfull röst. Och i e-boken ”Gå inte i mangropen” hittar jag råd som uppmuntrar männen att ”fokusera på att ha roligt och må bra tillsammans” med de kvinnor de uppvaktar.
Nu vill även Henrik Storm naturligtvis tjäna pengar på män som letar efter sex och relationer, men hela approachen har mer gemensamt med de typiska råd kvinnor brukar få i böcker och tidningar än RSD Nations våldsamma, misogyna skit. Hur sorgligt är det att jag tyckte att en coach var gullig? Ganska. Men det var skönt att läsa och höra råd till män från män som inte baserats på att avhumanisera och objektifiera kvinnor för att våga tilltala dem.
Pick-up-artist-rörelsen och International Men's Day möts inte i praktiken, men väl i att de båda har tydliga bilder av ”mannen”. Huruvida det behövs en internationell mansdag lämnar jag åt andra att debattera, men jag vill ändå lyfta fram Henrik och tacka för att han finns på samma marknad som raw man-kurser och våldtäktsivrare.
Henrik, du är okej.
Relaterat minne: året när mansdagen råkade sammanfalla med Chris Browns konsertdatum i Sverige.
