Återuppståndelsen av Ros

Rebecca ’Ros’ Ejdemo har bestämt sig för att börja lyfta fram sig själv – som hon är. Och det ska göras i tre kapitel.

Det har varit tyst från Ros ett tag nu. Sedan hon släppte singeln Med Dig i början av 2020 har det varit tyst, för att vara exakt. Redan då fick lyssnarna en fingervisning om rosens nya sound, och nu tar hon med oss genom omvandlingen. Under det kommande halvåret kommer vi att få följa vi en ny Ros i tre delar. Det är hennes återuppståndelse, uppror och upprättelse. Den första EP:n I finns ute nu.
— Jag kände att jag hade ganska mycket att säga. Jag har gått igenom en stor förändring, både i mig själv och med musiken. Det gick inte riktigt att förmedla med bara ett släpp, utan jag ville dela upp det så att jag verkligen hinner berätta och gå igenom allt jag vill gå igenom. Jag ville att det skulle kännas som en återuppståndelse av en ny stil. 

Hur har förändringen sett ut och vad bottnar den i?
— Dels kände jag mig inte längre riktigt bekväm i de texter och sound jag gjort tidigare. Jag har blivit äldre och förändrats väldigt mycket de senaste tre åren. Jag har också haft en jobbig period och mått ganska dåligt. Jag ville skriva om det istället för att låtsas som att allt är nice. För min egen skull ville jag att folk skulle få lära känna mig — för jag har länge gömt mig bakom den här fasaden av glitter och glamour. 

Nytt sound har också inneburit nya producenter. Rasmus Blixt är exekutiv producent, men Ros har också jobbat mycket med Oliver Heinänen och Jonathan Lavotha. 
— De tre har satt soundet. Det har verkligen varit skitkul. Min första session med Rasmus var typ life changing. Jag kände att det är ju det här jag har letat efter. Det var verkligen en ny typ av upplevelse när det kom till att jobba med musik. Det känns som att de bryr sig lika mycket om projektet som jag gör.

Hur skulle du beskriva den nya musiken? 
— Många som har fått lyssna på låtarna vet inte riktigt vad de tycker att det liknar och det är just det jag har velat uppnå, att man inte riktigt kan sätta det i ett fack utan att det får tala för sig självt. Det blir lätt väldigt kategoriserat och jag tycker att hur man gör en låt ofta är väldigt fyrkantigt. Det var något jag ville jobba mig ifrån och det tycker jag att vi har lyckats med. Det är i popvärlden, men rör sig lite mer utanför boxen. 

Har det varit läskigt att lämna ditt gamla sound bakom dig? 
— Absolut. Jag har ifrågasatt saker väldigt mycket; varför gör jag det här? Vad vill jag säga? Kommer någon lyssna? Ibland blir det så existentiellt och man undrar vad man håller på med, men jag har hittat vad jag vill säga och det är bara att hålla fast vid det och fortsätta köra. Jag har också undrat om mina gamla fans kommer att gilla det här nya, men om jag ska vara helt ärlig — jag bryr mig, men jag är samtidigt så stolt över det här projektet att oavsett om folk gillar det eller inte så var det något jag behövde göra.

Du valde att satsa allt på musiken precis när pandemin bröt ut. Hur har det senaste året varit?
— Jättekonstigt. Det har inte varit lätt. Jag började trappa ner jobbet som kock och tänkte att jag skulle fortsätta trappa ner och göra en lugn övergångsfas. Sedan kom pandemin och då blev det inget mer restaurangjobb. Då gick allt mycket snabbare än jag hade hunnit ställa in mig på och att helt plötsligt bara sitta själv. Det har varit supernyttigt för mig, men det har inte varit det lättaste. man har så mycket tid att tänka, reflektera och ifrågasätta. Jag tvivlar väldigt mycket på mig själv och är inte alltid så snäll mot mig själv. Jag började trycka ner mig själv väldigt mycket under den perioden för att även fast jag jobbade så satt jag bara hemma. Det är svårt när man inte är van vid det. Det är fortfarande jobbigt, men å andra sidan har jag bestämt mig för att skita i det. Det har landat i något som jag är skitstolt över. Jag tror också att jag behövde tiden som uppstod av att inte kunna åka ut och spela. Att man plötsligt kan lägga 100 procent tid i studion, det har gynnat mig som fan. 

Mår du bättre nu?
— Nej. Det låter deppigt men jag kämpar fortfarande väldigt mycket. Det har nästan varit sämre på senaste. Jag har haft så mycket förväntningar om vad jag skulle känna, hur det skulle vara att börja släppa musik igen och äntligen få dela med mig av allt som jag gjort. När det väl började hända kände jag inte det jag trodde att jag skulle känna. Jag ifrågasätter fortfarande mycket och blev besviken på mig själv för att jag inte var glad. Jag kämpar med det och det är samtidigt skitkul att få släppa musiken. Jag har längtat efter det här så himla länge, men personligt är jag inte helt där. Ibland är jag dålig på att inte sätta förväntningar. Jag ville göra en sak och jag har tickat av många boxar. Jag är sjukt stolt över det. 

EP:n I finns ute nu. Del två släpps i november.