Blade Runner, The Third Man, Dark City.
Varför är science fiction alltid som coolast när den utspelar sig i mörka förlorade metropoler med ensamma plågade antihjältar som driver runt på gatorna med den outtalade ambitionen att rädda en civilisation i nedförsbacke? Victor Schultz gräver i tech noir.
En man i trenchcoat går genom en korridor med snabba steg. De vita och svarta stenplattorna, som en gång varit skinande blanka, täcks av ett tjockt lager smuts och damm. Ljuset är flyktigt och letar sig svepande in genom ett trasigt fönster. En dörr öppnas plötsligt i slutet av korridoren och en skugga försvinner ut. Mannen ökar på stegen och börjar springa mot dörren. Han kommer fram, slår upp den och stapplar ut i öppen terräng. Det är natt, luften är disig och regnet öser ner. Gatan framför honom är fylld av människor, skuggor och maskiner som försvinner in i mörkret sekunden efter att de dykt upp. Överallt sitter neonskyltar som lockar med erbjudanden på mängder av olika språk. Byggnaderna, som liksom ramlar in över gatorna, tycks staplade på varandra i kubiska formationer och längre bak skjuter ännu högre konstruktioner upp: utsmyckade, aggressiva monument som tycks fortsätta mot himlen i all oändlighet.
Handlar det om en paranoid film noir från fyrtiotalets New York à la Otto Premingers Laura eller en futuristisk sci-fi-thriller i bästa Blade Runner-stil? När det gäller tech noir kan det vara svårt att veta. För science fiction-konnässörer har genren alltid haft ett särskilt initierat skimmer över sig och suggestiva klassiker som Dark City, Gattaca och The Element of Crime har konsekvent genererat lite extra mycket svett på världens samlade Ghost in the Shell-tischor. Som om filmer där framtiden kanske är en resa lika mycket bakåt som framåt i tiden, där likheten mellan världen på bioduken och verklighet ute på gatan är snarlik, kittlar lite mer än de vanliga rymdäventyren.
Termen ”tech noir” myntades av James Cameron i samband med lanseringen av The Terminator 1984 och var tänkt som en hänvisning till de influenser från film noir som format filmens anslag. Till skillnad från klassisk noir, som är obunden till särskilda platser, utspelar sig tech noir nästan uteslutande i överdimensionerade storstadskluster som krossat civilisationens ordnade strukturer under sin egen vikt och frammanat dystopiska landskap som vittnar om en svunnen storhetstid och förlorade visioner.
Dessa förlorade städer präglas ofta av en arkitektur som blandar klassicismens tempelliknande byggnader och överdimensionerade rena ytor med futurismens aggressiva geometriska former och upphöjande av maskinen. Ibland är det skinande rent som i Gattaca men oftast trasigt, överbelamrat och skitigt som i Dark City eller Akira. I mångt och mycket är stilen en passning till art deco, som sammanband just klassicismen med futurismen och blev den konstart som kom att prägla arkitektur över hela världen från 1920-talet och ett par decennium framåt.
Om art deco omfamnades och spreds under det glada tjugotalet blev den en del av samhällsbilden under det betydligt mörkare trettiotalet. De storslagna byggnaderna fick stå som fond till ett USA som föll in i världshistoriens dittills tyngsta ekonomiska kris med svält och utbredd kriminalitet som följd. Som om detta inte vore nog drog förödande sandstormar av bibliska mått in över USA och ödelade stora delar av landet. I Europa och Asien ökade desperationen i takt med den politiska extremismen samtidigt som vetenskap förvandlades till kvasivetenskap och förhoppningarna om framtiden blev allt mer världsfrånvända. 1939 resulterade detta i andra världskrigets utbrott och under åren som följde lades stora delar av världen i ruiner. Det som från början varit hoppfulla drömmar om hur moral och logik skulle kunna föra civilisationen framåt hade förvandlats till rasbiologi, svält, brandbomber, värdelösa pengar och vulgära experiment.
Ett bra exempel på samspelet mellan art deco och tech noir är spelklassikern BioShock, där den utopiska framtidsstaden Rapture förvandlats till en skärseld efter ett par misslyckade samhällsreformer. Det visionära civilisationsexperimentet har konstruerats i tjugo- och trettiotalets vetenskapligt naivistiska anda och dryper av lika mycket episk arkitektur som urspårad framtidstro. När spelets huvudkaraktär Jack av misstag återupptäcker den bortglömda staden ett par decennium senare finns inte längre någon moral eller metod, och det isolerade samhället har blivit så nihilistiskt och människofientligt att muterade halvmänniskor är de enda som finns kvar. Staden är ödelagd och de storslagna byggnadsverken har förvandlats till överdådiga ruiner och grandiosa gravplatser. Djupt mycket obehagligare än vilken klaustrofobisk kloaktunnel som helst.
Liksom BioShock rör sig tech noir-filmerna i en sorts pastisch på efterkrigstidens Europa och trettiotalets degenererade storstads-USA, där allt som definierar en välmående människovänlig civilisation är ifrågasatt. Oavsett om det gäller Ridley Scotts Los Angeles i Blade Runner, där hela definitionen av vad en människa är satts i gungning eller Alex Proyas icke-namngivna storstad i Dark City, där paranoian och misstron mot omvärlden är total. Klassisk film noir föddes under fyrtiotalets brinnande världskrig och nådde sin kulm mot slutet av samma årtionde med formtoppar som Orson Wells The Third Man (1949).
För filmen låg något lockande i krigets totala mörker och art decons dramatiska arkitektur. Och tack vare gränslösheten i sci-fi som genre blev tech noir det självklara sättet att föra film noir vidare. Det finns inga gränser för hur djupt man kan gå eller hur brett man kan skildra. Sinnesstämningen är konstant. De stora mörka husen som aldrig verkar ta slut, de ensamma öarna av moral och förstånd.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2014.
