Nöjesguidens musikredaktion har valt ut sina favoritalbum från året som gått. Musikredaktionen består av Alexander Hasselfors, Andreas Pettersson, Greta Olsson, Hugo Göthberg, Isabella Boström, Leonard Lukic, Louise Nylander, Lovis Bratt Deland, Saga Castor och Emma Thimgren.
Jelassi – Dom har bara gett mig ett namn
Jelassi förtjänar ett stort tack. När en stor del av svensk hiphop befinner sig i ett kreativt limbo lyckas rapparen presentera ett album som både berör och imponerar. Dom har bara gett mig ett namn är långt ifrån bara en fullängdsdebut. Det är fristaden själv, maskrosbarnets trygga plats. Den dramatiska och medryckande produktionen av Nijs smälter in snyggt med Jelassis råa och häftiga verser. Det är genuint rakt igenom.
Leonard Lukic
The Hives – The Death Of Randy Fitzsimmons
I år släppte The Hives sitt första album sedan 2012, och det är ett storartat album med lika hård, ösig och energisk rock som de alltid har levererat. När ett band eller en artist man gillar ska släppa ny musik för första gången på länge så blir man oftast glad, men samtidigt fundersam om låtarna kommer att leva upp till ens förhoppningar. Men The Hives nya skiva The Death Of Randy Fitzsimmons med låtar som Bogus Operendi, Countdown To Shutdown, Rigor Mortis Radio och Smoke & Mirrors nådde upp till mina förhoppningar med råge. Hatten av för The Hives.
Andreas Pettersson
Junior Brielle – Domedagsdrömmar
Det är svårt att inte känna sig som sist i världen med att rekommendera Junior Brielle. Sedan debut-EP:n Blod har det pratats friskt om bröderna Gabriel och David Röhdins poprock, och Domedagsdrömmar är inget undantag. Balladerna Stor på jorden och Snäll med John visar på en ny sårbarhet hos duon, medan Robert Johnson snarare är en ny tappning på ett sound vi känner igen. Kanske är det just bredden som gör albumet till ett av årets mest minnesvärda.
Lovis Bratt Deland
Fever Ray – Radical Romantics
Få andra artister kan ta sig an det mest uttjatade ämnet i hela musikbranschen och få det att kännas nytt. Kärleken blir radikal i Fever Rays händer och resulterade i hens bästa album hittills. Ingen liten bedrift efter en 30 år lång karriär. Skivan utmanar, skrämmer och tänjer på gränser, men det är också lekfullt och frigörande. Även om soundet känns igen är det betydligt mer dynamiskt, ljuset får ta större plats. Ljudbilderna är större och luftigare, och de humoristiska inslagen i produktionen som muterar popen är desto mer träffsäkra.
Emma Thimgren
Nicole Sabouné – Kismet
Atmosfär är ordet som bäst beskriver Nicole Sabounés briljanta Kismet. Med en pompös produktion skapar artisten en fyllig ljudbild som fångar in lyssnaren redan från första tonen. ”Storslaget men skört” var artistens målsättning med sitt fjärde album, och det lyckades hon uppnå med bravur. Sabouné har en äkthet och nerv som faller sig så naturligt att man känner varje ord som sångerskan sjunger. Ära den som äras bör, Sabouné bjuder på en musikalisk fröjd. Kismet är 36 minuters gåshud och ren magi.
Hugo Göthberg
Sarah Klang – Mercedes
Sarah Klangs senaste skiva Mercedes är döpt efter hennes dotter, vilket även är temat som genomsyrar det. Artisten har blommat ut i en ny livsfas som förälder och på det här albumet delar hon med sig av personliga och avklädda texter om föräldraskap: förlossningen, skuldkänslor samt rädslan att inte duga till, men även allt det vackra som den nya rollen innebär. Med sin otroliga sångröst, som smälter samman sårbarhet och styrka, berättar hon om längtan som alltid funnits efter något mer meningsfullt i livet. Nu till slut har hon fått det. Sarah Klang levererar ett intimt
musikaliskt verk av internationell klass som väcker varma känslor i hela kroppen.
Isabella Boström
Augustine – Youth And Why It Ends
Augustines senaste album, bestående av 10 låtar, vaggar lyssnaren in i en luftig och magisk atmosfär bland stråkar och stora arrangemang. Med hans berättande texter och behagliga röst gör Augustine det enkelt för lyssnaren att luta sig tillbaka och följa med på albumets resa. Låtarna är harmoniska och välbalanserade, och man kan vara trygg i vetskapen om att ingen låt kommer att vara en besvikelse. Med Augustine vet man precis vad man har att vänta.
Saga Castor
Ebba Åsman – Be Free
Ebba Åsman är trombonisten som med sitt andra fullängdsalbum Be Free lekfullt banar väg för nästa generations jazzmusiker. När Ebba inte turnerar med Nils Landgren, Jill Johnson eller Molly Hammar komponerar hon nämligen musik i en korsbefruktning mellan jazz och hiphop. Be Free är en frigörelse från de normer hon menar finns inom jazzen där hon fritt utforskat ett eget, nytt sound – för så här låter ett modernt, fräscht uttryck från en samtida kreatör. Hon skapar över gränserna och har landat i en modern, rik jazz som känns nyskapande och härligt kaxig med ett stärkande budskap.
Louise Nylander
In Flames – Foregone
Efter ett lite svajigt 10-tal kom In Flames i år tillbaka med dunder och brak. I februari släpptes albumet Foregone, som på många sätt är ett hopkok av bandets bästa kvalitéer, och ett bevis på att Göteborgs metaljättar fortfarande är med i matchen. Det är svängigt, ösigt, brutalt och melodiöst – och framförallt väldigt mycket In Flames. Albumet består av tolv otroligt formstarka låtar, kapabla att övertyga även de mest svårflörtade metalfansen. Det gör inte bara Foregone till ett av årets bästa svenska album, utan även till ett av bandets starkaste bedrifter någonsin.
Alexander Hasselfors
Darin – En annan jag
I september släppte Darin sitt nionde album En annan jag. Mina förväntningar var ganska låga när jag först fick höra om släppet, men vid första lyssningen var jag hooked. Alla elva spåren håller hög kvalité för att vara svensk populärmusik och Darin står stadigt på benen genom hela albumet. Texterna berör och känns inte generiska, utan kommer snarare närmare än vad han någonsin kommit. Bäst på skivan är Om du var min och Krossar allt och med dem bevisar Darin ännu en gång sin plats i den allra högsta skaran av svenska musiker.
Greta Olsson
Läs även: Årets bästa utländska album 2023
Läs även: Årets 100 bästa låtar 2023
