Ardalan Esmaili är trött på att spela kriminell

15:49 13 Feb 2018

Stjärnskottet Ardalan Esmaili om att lyckas som icke-vit i en vit industri, att utsättas för slentrianrasism på spårvagnen och att uppvaktas av en av Hollywoods största regissörer.

Ardalan Esmaili håller sina kängor i handen när jag träffar honom på restaurang Folk i Göteborg. Dagens genrep av dansteatern Prat och människor är avklarat och när vi ska slå oss ner vid ett bord ringer en producent. Nej, han har ingen möjlighet att dyka upp på presseventet för filmen The Charmer i Danmark, förklarar han. Det är mycket som händer för skådespelaren Ardalan Esmaili nu. Utöver Folkteatern och The Charmer är han aktuell i Den döende detektiven på SVT, den 22 februari har Gråzon premiär på C More och senare i år kan du se honom som dansk agent i Brian De Palmas nya film, Domino.

Hur gick det på repetitionen?
– Det går framåt. Arbetssättet är lite annorlunda jämfört med vad jag är van vid. Det är en dansteater utan manus där vi utgår från Bengt Bratts och Kent Anderssons texter och låter våra kroppar jobba fram något nytt varje dag. Vår regissör och koreograf, Birgitta Egerbladh, filmar oss och för att se vad hon vill använda. Det är lika skräckinjagande som njutningsfullt att jobba fram något som vi inte vet vad det ska bli, särskilt när man som skådespelare har ett behov av att testa, förstå och upprepa.

Det måste skilja sig en del från arbetet med tv-serien Gråzon?
– Verkligen, men samtidigt får jag spela en karaktär med en lång båge där små val ger stort utfall. I Gråzon kan jag testa saker i stunden som ger konsekvenser långt senare. Jag har fått mycket frihet eftersom de valde mig och inte en “typ”. Det har gett mig en röst i processen. Sedan har det varit lustfyllt att jobba med tre olika regissörer. Förste regissören, Jesper W Nielsen, satte tonen för serien och producenten Rasmus Thorsen har låtit mig komma med min färg till paletten.

Hur skulle du beskriva Gråzon?
– Det är en aktuell serie som handlar om de frågor och rädslor som vi går och bär på. Vi vill fördjupa bilden av terrorism, gå djupare i begreppet. Vilka är de? Vem skriver historien om det? Ur vad har våldet fötts fram ifrån? Vi i väst har en bild av det här, och folk i olika delar av världen har en annan. Alla lider, men på olika sätt. Vi lider av att det finns ett ständigt hot som vilar under vår "lugna" tillvaro, medan i andra delar av världen är hotet alltid närvarande.

Första scenen i Gråzon äger rum bara några kilometer från där vi sitter. På andra sidan älven, i Göteborgs hamnområde, upptäcker polisen en skarpladdad missil i en lastbil. Det blir startskottet för den terrorcentrerade intrigen, där Ardalan Esmaili har en framträdande roll som en av terroristerna.

Vad kan du berätta om din karaktär Iyad?
– Utan att spoila för mycket kan jag säga att Iyad drivs av en enorm sorg. Han har förlorat något värdefullt och söker i sin egen moral efter svar samtidigt som han är styrd av större krafter. Men till slut hamnar han i en situation där sorgen inte längre kan avskärma honom från verkligheten och hans empati kickar igång.

Finns det något i dig själv som du har kunnat använda i din gestaltning?
– Sökandet i att förstå vad som pågår i världen och rädslan som gör att vi förlorar kontakten med varandra. Förra våren när jag spelade Hamlet på Göteborgs Folkteater satte jag mig på en spårvagn, alldeles intill en Hamletaffisch med en stor bild med mitt ansikte på. Men när jag satte mig reste sig en vit person bredvid mig och bytte plats. Jag blev såklart förbannad, på ett personligt plan. Men i efterhand förstod jag att det snarare är ett strukturellt problem, den här vita personen hade blivit matad av idén att jag och alla som ser ut som mig utgör ett hot.

Det här inte är första gången Ardalan blir ombedd att spela den här typen av karaktär. Det går inte en vecka utan att han får en förfrågan att spela terrorist eller kriminell. Hur mycket vi än dunkar våra ryggar som en antirasistisk nation tycks det sitta inpyrt i väggarna, även i finrummen.
– När jag gick på Guldbaggegalan kände jag att vi hade kommit en bra bit på vägen då Evin Ahmad, Gizem Erdogan och Fares Fares var nominerade och Can Demirtas hade gjort en fantastisk prestation, just för att de fått saftiga roller att bita i. Men när jag tänkte efter lite djupare så såg jag något annat. Det var andra icke-vita som hade gett dem rollerna. Det är så det är. Hur hårt vi än sliter och hur bra vi än är släpps vi inte in i den vita institutionen på samma villkor. Det finns inget förtroende för oss, i stället är det samma ansikten och kroppar som reproduceras och reproduceras.

Men hur kommer det sig att du som är trött på att spela terrorist väljer att göra det i Gråzon?
– Det är svårt att spela ärketyper övertygande. Men det som lockade med Iyad är att han i mitten av serien spricker upp och blir mänsklig. Han går på en smal linje mellan antagonist och protagonist, som många andra karaktärer i serien gör. Det är inte svart eller vitt som så många vill ha det, det finns liksom ett behov idag att peka finger och få de lätta svaren, men det är en gråzon att vara människa.

I det andra avsnittet av Gråzon finns det en bild som spelar på publikens förutfattade meningar. När en imam hittar en potatis i sin sko förstår vi att det är ett hemligt tecken, ett sådant som kan väcka en sleeper cell. Han lämnar hastigt moskén, ilar ner för gatan och går in på en kemtvätt där han säger kodorden som ger entré till ett underjordiskt garage. Allt är upplagt för att vi ska tolka det som att han är en terrorist – men det visar sig att han egentligen är en polisinformatör.

Jag frågar Ardalan hur man hanterar ämnen som islamisering, terrorism och radikalisering utan att det blir platt eller fördomsfullt.
– Det är svårt att sitta här och komma på ett exakt svar men jag tror det finns massa faktorer som man utesluter när man pratar om dessa känsliga ämnen. En faktor är att vända blicken och prata om patriarkala strukturer och psykisk ohälsa bland unga män istället för etnicitet eller religion. Gängkriminalitet och olika typer av extrema våldsamma grupper har en gemensam nämnare – män. Grupperingar skapas av ett ekonomiskt eller politiskt intresse, men de som sluter sig till det vill känna en tillhörighet. Män som mår dåligt men inte kan prata om det eller inte förstår sin egen roll och aldrig varit i kontakt med sina egna känslor. Det rättfärdigar såklart inte våldet som finns på så många plan – i grupper, i samhället och i hemmen, men att anta en sådan roll måste jag gräva mer i dessa frågor, som psykisk ohälsa, som ofta är tabu bland många manskretsar men är extremt allmänmänskliga och närvarande.

Du jobbade nyligen med Brian De Palma och hans nya film Domino. Vad kan du berätta om det?
– Inte så mycket, tyvärr. Men det var en tredagarsroll och jag spelar en dansk PET-agent. Det var förstås häftigt att träffa Brian De Palma, särskilt då jag sökte mig till teatern med en Scarface-monolog. Inspelningen var grymt proffsig och snabb, samtidigt har jag aldrig känt mig lika viktig. Alla förslag jag kom med ville han att jag skulle testa, och han cuttade aldrig kameran, han lät den rulla. Brian De Palma regisserar i samma stund som han castar, därför har han förtroende för skådisarna. Så har det varit med många teaterregissörer jag jobbat med, Suzanne Osten, Mattias Andersson och Frida Röhl till exempel. De som har valt skådisar med omsorg kan släppa kontrollen och bara låta oss söka.

Stad: 
Kategori: 
5 Visa kommentarer (5)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!