Det sociala mediet experimenterar nu med att gömma likes, något som för många är synonymt med bekräftelse. Hur skulle vi hantera situationen om det faktiskt blev verklighet?
Jag skaffade Instagram för ungefär tio år sedan. Då var det i form av en beta-version som jag var bland de första i högstadiet med att skaffa, och alla mina vänner var otroligt nyfikna på den nya appen som gjorde det möjligt att dela bilder med omvärlden. Det kändes som en coolare, snyggare variant av bilddagboken som redan var på god väg att dö ut vid den tiden. Instagram svepte in och tog oss alla med storm, och till skillnad från min begränsade tid med bilddagboken har Instagram nu funnits i mitt liv i cirka ett decennium.
Anledningen till att detta faktum plötsligt slog mig är den senaste tidens nyheter om att Instagram håller på att testa något helt nytt. I sju olika länder, dock inte Sverige, experimenterar sociala mediejätten med att gömma likes för människor. Användare kan inte se hur många likes någon annan får på sina bilder, och om de inte väljer att visa det kan de heller inte se hur många likes de själva får.
Hur blev det så att mitt bekräftelsebehov, tillsammans med de flesta andras, blev reducerat till att mätas utifrån ett litet digitalt rött hjärta?
Eftersom Instagram varit en del av mitt liv och vardag under så lång tid, alltid med gilla-markeringarna närvarande, började jag att fundera på hur en verklighet utan dem skulle kännas. Tankespiralen nådde inga gränser visade det sig, något som ärligt talat skrämmer skiten ur mig. Hur blev det så att mitt bekräftelsebehov, tillsammans med de flesta andras, blev reducerat till att mätas utifrån ett litet digitalt rött hjärta?
Det bör understrykas att appen, som ägs av Facebook, är byggd för att spela på just vår ständiga jakt efter bekräftelse, ett mänskligt behov som lever kvar hos oss sedan urminnes tider, och människan har inte utvecklats fysiskt eller mentalt i takt med utvecklingen av tekniken i våra liv. Instagram har funnits där under alla mina formativa år som tonåring, en tid som onekligen sätter spår i en vad gäller just bekräftelse. Det är inget jag är ensam om, utan något som de flesta som är 20-något har vuxit upp med. Så hur skulle egentligen vår digitalt beroende generation hantera att vår ständiga inkomstkälla för beröm, uppmärksamhet och ytlig kontakt med andra försvann? Det är en skrämmande tanke att tampas med.
Denna cyberpsykologiska process vi genomgår dagligen är enligt många studier inte bra för oss, och det är en stor del av anledningen till att Instagram nu möter sina kritiker genom att gömma likes.
Förändring är alltid läskigt. Genom Instagram är vi vana vid att visa våra liv utåt via ett kurerat flöde av höjdpunkter, att känna bekräftelse från omvärlden genom dessa handlingar och vi ger även andra bekräftelse genom plattformen. Att gilla någons bild är en liten gest som symboliserar att ”hej, jag uppskattar dig men vi har inte pratat eller setts på evigheter” eller ”jag känner inte dig för fem öre men tycker att din estetik är fin” eller rentutav ”det här är en passivt aggressiv like för att jag är avundsjuk på hur du porträtterar ditt liv utåt”. Denna cyberpsykologiska process vi genomgår dagligen är enligt många studier inte bra för oss, och det är en stor del av anledningen till att Instagram nu möter sina kritiker genom att gömma likes. Vår mentala hälsa riskerar att, eller har redan, försämras av deras manipulativa system få oss att se vårt värde som människor i knapptryck.
När jag rannsakar mig själv ser jag alla fallgropar som jag redan ramlat ned i genom att ha använt Instagram flitigt under lång tid. Jag jämför mina egna likes med andras, kan dra mig för att gilla någons bild som ”redan fått nog med uppmärksamhet” av egoistiska skäl och följer snygga människor som sänker min egen självkänsla. Listan kan göras oändlig av skäl att inte använda sig av Instagram på grund av de negativa känslorna som jag vet att jag associerar med appen.
Samtidigt är jag beroende. Jag vågar inte sätta på en tidsbegränsning eller kolla upp hur lång tid jag spenderar på appen per dag, för då skulle jag ju konfronteras med beteendet jag innerst inne vet inte är sunt. Det är självvalt att jag håller på så här, jag vet, men eftersom skadorna inte är synliga fysiskt är det så enkelt att ignorera varningsklockorna. Klockorna, som nu efter tio år, plötsligt började att ringa högt när jag insåg att en förändring av systemet jag levt efter skulle kunna tvinga fram en ofrivillig och svår konfrontation med mig själv.
Jag har en osund relation till min självbild och till hur jag uppfattar andra genom Instagram, och jag är bara en av många eftersom varannan kotte har gjort en digital detox vid det här laget. Själv har jag inte vågat, och jag vet inte om jag kommer att våga, men kanske kan ett bortryckande av siffror på min och andras digitala prestationer vara den väckarklocka som behövs. Kanske kan detta teknologiskt sociala experiment som nu utförs skapa en vändpunkt för fler än mig själv. Och kanske, kanske, kan vi sluta normaliseringen av att vårt värde som människor mäts utifrån röda små hjärtan i en app.
Med detta sagt kan du följa mig på Instagram här.
