Antika muskler värda miljoner

Brad Pitt i Troja.

Oljiga biceps, libertarianska krigare och akademikerförakt – This is Sparta! Nöjesguidens Victor Schultz går till botten med Hollywoods överproduktion av filmer om män som har det svårt i antikens Rom och Grekland, och drar paralleller till Ronald Reagan.

Antiken har alltid varit en plats för bombastiska tongångar och episka scener, en plats för de stora myterna och mest världsomvälvande slagen. Genom åren har flera av filmhistoriens mest påkostade och prisade verk utspelat sig under epoken, från Ben-Hur till Spartacus och Gladiator. På senare år har dock något hänt med genren: mängden produktioner har ökat samtidigt som ambitionsnivån sjunkit. Och mönstret är detsamma – lättsåld dussinaction som dragit in på manusbudgeten till förmån för svärdbudgeten.

Kanske började trenden redan i samband med Brad Pitts soliga slingor i Troja. Kommersiell succé? Javisst. Men också en rekorddyr produktion och ett kritiskt haveri, särskilt manusmässigt. När sedan Zack Snyders splatterfest 300 gjorde sitt finansiella segertåg över världen 2007, trots en i sammanhanget blygsam budget var förskjut- ningen ett faktum. Bara de senaste fyra åren har genrefilmerna Immortals, Clash of the Titans, Wrath of the Titans och 300: Rise of an Empire tillsammans dragit in över en miljard dollar samtidigt som de konsekvent sågats och huggits i bitar av kritiker. I skrivande stund är två Hercules-filmer och ytterligare en 300-uppföljare på gång. Tematiken är övertydlig och genomgående i samtliga filmer.

Det handlar om stridsvagnar till män som med sitt mod och sin enkla råstyrka (ibland kombinerat med gudomliga krafter) nedkämpar maktfullkomliga härskare, gudar och jättearméer som gör anspråk på deras land, familj och frihet. Slughet och diplomati räknas sällan som några fördelaktiga preferenser, istället handlar det om ett fulländat sexpack och totalt dödsförakt. Liksom oviljan att underkasta sig någon annan än sin egen sort är behovet att manifestera sig genom sin egen kropp grundläggande redan i 300. Innan filmens premiär frontade huvud- rollsinnehavaren Gerard Butler magasinet Men’s Health och bidrog till att varje personlig tränare med självaktning lade till ”The 300 Workout”, standardvokabulär och fick gymkillarna att drömma om spartanernas uppumpade bringor.

Just gymkulturen har alltid upplevt en samhörighet med antikens idé- och begreppsvärld. I Pumping Iron talar en ung Arnold Schwarze- negger om kroppens symmetri och de rätta proportionerna som om han vore en grekisk skulptör och det räcker med en snabb steroid- slagning på Google för att bli erbjuden ett extra bra pris på ”The Hercules Stack” eller ”Zeus Juice” från Sparta Pharmaceutical. Schwarzeneggers första filmroll var också som Hercules i 1969 års Hercules in New York.

Idén om frihet återkommer ständigt i filmernas tematik, oavsett om det gäller frihet från slaveri, främmande arméer eller egna härskare. Begreppets egentliga innehåll framstår som rätt diffust och allt från politiker och akademiker till främmande folkslag och förälskelser tycks utgöra ett hot. Målet är att leva frigjord från de som försöker påtvinga sin makt, sina åsikter och sin vilja. På det sättet framstår idealet närmast som en Ayn Randsk motkraft till förtryckarsamhället: en libertariansk tanke där var man (för det är som sagt mest män) rår över sig själv och sin mark, sitt land, sitt hus och sin familj.

Kombinationen känns igen från Ronald Reagan-åren på åttiotalet när actionhjältar som Bruce Willis och Sylvester Stallone kämpade mot en institutionaliserad, själlös och ineffektiv byråkrati i filmer som Die Hard och Rambo: First Blood. Reagan lanserade sig själv som en hjälte när han tog över som USA:s president efter ett sjuttiotal fyllt av nederlag. Han proklamerade maskulinitet, individualism och en tro på våld när situationen krävde det. En uppenbar skillnad kvarstår dock. Medan åttiotalets mainstreamaction utspelade sig i samtiden har alltså vår tagit tillflykt till antiken.

Handlar det om ett rop på hjälp från ett Hollywood och en publik som känner sig hotad av samtiden? Som skyller finanskris och misslyckade krig på en brusten nationell självbild och ett förmyndar- samhälle som står för korruption och elitism och ett försummande av den vanliga medborgaren? Antiken symboliserar traditionellt en höjdpunkt i mänsklighetens historia, en formtopp som la grunden för drömmen om ett modernt samhälle där driftiga medborgare avancerade med sin egen styrka och motivation som enda drivmedel. Samtidigt handlar det om en epok som ständigt var hotad av byrå- kratisk ineffektivitet, uppror och makthunger och som slutligen föll samman under sin egen tyngd. Identifierar sig kanske publiken – de som tillskrev sig Reagans ideal på åttiotalet – med de grekiska och romerska hjältarna. Medborgare i ett högstående samhälle som hotas av sin egen hybris och som riskerar tappa greppet. Är det bara en tidsfråga innan skådespelare är synonymt med bodybuilder igen?