En modellagentur har scoutat utanför en ätstörningsklinik i Stockholm. Vem bär ansvaret?
När Metro i april avslöjade att ”en stor modellagentur” hade scoutat modeller utanför en ätstörningsklinik rasade Sverige. Flera föräldrar berättade i tidningen om hur deras döttrar, som var så ätstörda att de var inlagda, och då pratar vi rejält ätstörda, inte bara sådär normalt ätstörda som cirka 90 procent av alla kvinnor är, hade blivit kontaktade av modellscouter. I anslutning till kliniken dessutom. Kliniken ifråga är Stockholms Centrum för ätstörningar, som är nordens största ätstörningsklinik. Enhetschef Margaretha Sandved berättade i en artikel från 17 april i år om hur modellscouter har kommit fram till patienter med anorexia på de promenader som gjordes som en del av behandlingen. Samtidigt betonar Christina Lillman-Ringborg, också från Centrum för ätstörningar, att den bekräftelse som detta innebär för patienterna försvårar tillfrisknandet, eftersom det bekräftar deras idé om att en ätstörd kropp är önskvärd och värd att upprätthålla.
Metro har när den här texten skrivs fortfarande inte namngett modellagenturen, av oklar anledning. Men då det ska vara någon av Sveriges största agenturer skulle det kunna röra sig om exempelvis MIKAs, Elite eller Stockholmsgruppen. MIKAs och Stockholmsgruppen avvisade på sina Facebook-sidor att de skulle jobba så och betonar hur vidrigt de tycker att det är. Det är i sig inget oväntat, självklart vill de framstå som professionella. I inlägget som MIKAs gjorde den 19 april, framgår dock intressanta detaljer om vad som faktiskt kan vara problemet. I ett eget Q&A svarar agenturen på frågan ”Kan ni garantera att ingen från MIKAs någonsin kontaktat en anorektiker och frågat om han eller hon vill bli fotomodell?” med: ”Nej, det kan vi inte. MIKAs har funnits i över 25 år och har genom åren haft flera hundra scouter, en del fast anställda men framförallt många frilans.” Det är ärligt, och säger en hel del om branschen. Självklart är det en gynnsam lösning för en agentur att ha frilansare snarare än fast anställda scouter. Eftersom tanken med en modellagentur är att hitta och hyra ut modeller, och modeller i teorin kan finnas varsomhelst, är det förstås bättre att ha tio frilansande scouter än två fast anställda.
Men vad gör det med ansvaret och de etiska riktlinjer som agenturerna säger sig ha? Modellscouterna har i uppdrag att hitta modellerna, kosta vad det kosta vill. De är det allseende ögat som bestämmer vem som har potential, vem som har ”det där”, vilket kan översättas till ungefär ett symmetriskt ansikte samt en ofta vit, jättesmal och lång kropp. Agenturen är kroppen som sedan får fösa bort eventuell kritik med sina välmanikyrerade händer. Mika Kjellberg på MIKAs svarar, efter att jag frågat om detta på deras Facebook-sida, att de utbildar sina frilansscouter, men att det alltid finns de som ”känner sig manade att scouta” och att dessa inte alltid har koll på agenturens regler. Här någonstans börjar vi närma oss pudelns kärna. Det verkar inte riktigt finnas någon kontroll över hur modeller scoutas. Alla kan ha etiska riktlinjer och en kommunikationsansvarig. Men det gäller att implementera dem i hur man arbetar, hur man rekryterar och hur man sedan behandlar modellerna som jobbar för en.
Många har ifrågasatt varför Metro inte har namngett modellagenturen, bland andra Daniel Björk i texten ”Ett skeptiskt öga på anorexia-gate” från den 26 april på bon.se. Där skriver han ”Att som nu skriva ’en av Sveriges största modellagenturer’ känns lite fegt, eller i värsta fall en eufemism i stil med när kvällspressen skriver om en skandal som involverar en ’rockstjärna’ när det egentligen bara rör sig om trummisen i ett hårdrocksband från åttiotalet som ingen längre kommer ihåg.”.
Men föräldrarna och de anställda på Stockholms centrum för ätstörningar ljuger knappast. Eftersom det som har hänt enligt dem själva är skadligt för deras patienter, eftersom det bekräftar dem i deras ätstördhet, är det ingenting de tjänar på att häva ur sig bara sådär. Det som behövs nu är att modellagenturerna får bättre koll på sina scouter, så att de med säkerhet kan säga att deras etiska riktlinjer följs. Annars är de inte mycket värda, de där reglerna.
Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 5/2013
