Anklagades och utsattes för rasism – nu sätts Marken Brinner upp igen

Marken Brinner, en föreställning om uppror och polisbrutalitet, lades 2014 ned mitt i spelperioden. Skådespelarna utsattes för rasism men kom också att bli anklagade för detsamma av skolelever, lärare och polisen. Nu sätts den upp igen under namnet Shoresh/The Ground is on Fire. Premiären sker i Los Angeles och uppsättningen visas i ytterligare två länder innan den kommer till Sverige.

Vi träffade regissören för att ta reda på vad som hände för tre år sedan, och varför någonting skulle vara annorlunda nu.

Det finns inte mycket information om vad som egentligen hände där hösten 2014. Några enstaka artiklar på svt.se går att hitta, en del på corren.se. Själva föreställningen finns inte inspelad och få journalister hann faktiskt se den.

Desto fler verkar ha givit sig in i debatten om den. Pjäsen tar avstamp i folkliga uppror världen över, bland annat det som ägde rum i Husby 2013. Sverigedemokraterna hade precis fått nästan 13 procent av rösterna i riksdagsvalet. Folk var i chock. Debattklimatet var hårt, upprört.

I oktober 2014 publiceras en artikel på svt.se som förklarar att skådespelarna utsatts för rasistiska hot från publiken och att pedagoger nu tagits in för att lugna ned stämningen. Publiken bestod av skolelever och deras lärare, hela pjäsen var gjord för skolelever i Östergötland. Hakkors hade klottrats på dekoren, pennor kastats på skådespelarna.

12:e november publiceras ytterligare en artikel. Resterande föreställningar lades ned efter att “situationen för skådespelarna blivit ohållbar”.

Nasim Aghili.

I slutet av november svänger tonen i media, som ändå kan sägas ha sympatiserat med ensemblen. En av klasserna som fick se pjäsen går ut och skriver en debattartikel. Eleverna känner sig utpekade, “ni bad om vår åsikt men när den inte är rätt vill ni inte ha den”, säger de. Polisen får recensera pjäsen i Kulturnytt. En krönikör, som inte sett pjäsen, i Corren skriver en text med rubriken “Myten om de rasistiska eleverna” där hon ifrågasätter pjäsmakarnas och skådespelarnas upplevelse. Texten uppskattas av läraren till ovan nämnda klass (med det i sammanhanget ironiska namnet) Thomas Svensk, som skriver en uppföljning i samma tidning:  “när vi var öppna för dialog ville inte ensemblen besöka oss. Man ville skicka pedagoger som skulle leda värderingsövningar i klasserna. Kan budskapet bli tydligare?”, skriver han.
Den texten får Malin Axelsson, då konstnärlig ledare för Ung scen/öst svara på. Hennes ton är sansad men hon ifrågasätter ändå Thomas Svensks “raljerande” över att man velat skicka pedagoger. “det var ändå någon eller några elever som klottrade hakkors och vid några tillfällen kände sig ensemblen utsatt”, skriver hon.
 

“Sverige är landet som inte kan erkänna att det finns strukturell rasism och landet som skyddar rasister när de demonstrerar”

Det har gått tre år. Regissören Nasim Aghili har satt upp två hyllade föreställningar under tiden: den anti-nationalistiska kabarén Europa Europa tillsammans med The Knife och föreställningen Vahák om hur rasism och homofobi går hand i hand. Vahák tillsammans med konstnären och partnern Björn Karlsson.

Tillsammans bor de ute på landet och hyr in sig i en lokal nära hemmet där de har ateljé. Hon vill inte att vi skriver ut var den här ateljen finns eller var hon bor. I samband med alla sina föreställningar har hon fått ta emot hot, inte minst när Marken Brinner sattes upp förra gången.
– Jag har aldrig känt mig så rädd för min säkerhet som då, just för att jag var attackerad från båda håll, av både polis och nazister. Jag har hela tiden haft planen att vi ska köra igen men det har varit en speciell process att tillåta sig själv att gå in i eftersom det var en så jobbig tid, säger Nasim Aghili.

Redan innan föreställningen hade haft premiär 2014 kände Nasim sig orolig för om projektet skulle gå att genomföra. I arbetet som föregick premiären hade Marken Brinner visats för en referensgrupp, en 9:a i Skäggetorp där bilar satts i brand både parallellt med händelserna i Husby och därefter.
– Det är Linköpings Husby, en väldigt segregerad stadsdel, säger hon.
 

“Du ger bara dig själv rätten att protestera om du ser dig själv som en hel människa”

Ensemblen gjorde värderingsövningar med ungdomarna, och hade diskussioner – bland annat togs ämnet polisbrutalitet upp. Efteråt förbjöds ensemblen att komma tillbaka.
– De tyckte att vi var för negativa mot polisen. Men när en 15-åring berättar om sina upplevelser, hur kan jag ta emot det annat än att lyssna och bekräfta? Jo, enligt lärarna, genom att påpeka att “det också finns bra poliser”.

Nasim beskriver det som att det fanns en oro att prat om orättvisor och polisbrutalitet skulle leda till nya uppror.
– Vi blev bemötta som att vi inte var professionella och det tror jag berodde på representationen i vår grupp. Precis som i skolklassen fanns det få vita i ensemblen. Så de såg oss alla som samma: upprorsmakare. Inte vuxna.

– Föreställningens röda tråd är vad som händer när man inte får utöva sin rätt som människa och protestera, när det blir tolkat som upplopp och sabotage.

Sen följde publikgenomdrag.
– Vi fick plocka bort saker som vi upplevde att publiken reagerade för starkt på. Till exempel i ett stycke om apartheid som handlade om att vita ansåg sig ha privilegier på grund av sin vita hud. Bara att nämna vit hud gjorde att nävar knöts.
Vid en annan punkt i föreställningen bad skådespelarna publiken att knäppa med fingrarna och en annan gång att hjälpa till att ljuda “alalalalalalala”.
– Vi såg direkt att lärarna blev panikslagna. Ingen är van vid att så många samtidigt förkroppsligar “den andra”. De fick känslan att de var tvungna att gå in och kontrollera.
– Det är väldigt lite en behöver göra som rasifierad för att det ska upplevas som kaos.


Alejandra Gojic.

I efterhand tror Nasim att det hade kunnat fungera bättre om teatern redan innan hade etablerats som en antirasistisk plats.
– Det mesta som görs är riktat mot en vit publik. Men vi ville inte be om sympati, det hade varit det typiska om vi riktat oss mot en vit publik. Istället hade vi vårt perspektiv, ett rasifierat. Då hade vi kunnat underlätta för publiken och ge dem en förförståelse om att vi var emot rasism.

När föreställningen nu sätts upp finns den förförståelsen förhoppningsvis.
– 2014 var inte 2017. Då började den antirasistiska rörelsen bli tydlig i Sverige. Trycket från separatistiska grupper började synas men det hade inte kommit så långt som idag. Det var som att vi blev ventilen för det här hatet. Det gick rykten att vi bad publiken ropa “vita är dumma”. Det var som att jag hade förgripit mig på deras barn, att det vi gjort var oförlåtligt. Att det var sådana som vi som gjorde att rasismen i samhället växer. Idag tror jag att ganska många skäms för hur de reagerade då, säger Nasim.

Den nya versionen av pjäsen, som enligt Nasim är ganska lik den förra, kommer att ha premiär i Los Angeles i samband med att det har gått 25 år sedan upproren i staden. Innan pjäsen kommer till Sverige kommer den ha spelats i tre andra länder. En uttalad strategi på grund av hur det blev förra gången.

– Det är platser som är mer förberedda på att prata om de här sakerna vilket gör att våra kroppar kommer bära andra saker med sig. Och det är platser där det som hände 2014 uppfattas som helt absurt inom teatervärlden, där det finns en konstnärlig integritet som saknas i Sverige. Där de tror att vi måste fått jättemycket kredd för att ha kritiserat makten. Men Sverige är landet som inte kan erkänna att det finns strukturell rasism och landet som skyddar rasister när de demonstrerar.

I Marken Brinner utgår ensemblen från nutida kamper, som ofta anses vara extremt våldsamma, och kopplar ihop dem med tidigare rörelser som när de ägde rum också ansågs vara våldsamma men som nu i stor utsträckning glorifieras. Som rörelsen mot apartheid, medborgarrättsrörelsen i USA och kvinnorättsrörelsen. Tillsammans blir det som att rörelserna legitimerar varandra.
– Idag finns många totalitära krafter som utger sig för att vara demokratiska men som avhumaniserar en stor del av världens befolkning. Vi hoppas att den här föreställningen ska kunna spegla allas lika värde. Du ger bara dig själv rätten att protestera om du ser dig själv som en hel människa.

Marken Brinner har premiär i Los Angeles 13 oktober. I 15 november kommer den till Stockholm. Medverkande är Nasim Aghili, Alejandra Gojic och Kudzai Chimbaira.