Angela Larsson: "Emma Watsons röst tillåts på andra kvinnors bekostnad"

Jag lyssnade på Emma Watsons uppmärksammade tal för FN i onsdags.

Den här texten skrivs inte för att förminska talet, eller det hat Watson möttes efter att hon uppmärksammat ojämlikhet. Men det finns vissa kroppar som hyllas nära på unisont, särskilt när de uttrycker feministiska åsikter, och andra som smutskastas. Vissa kroppar som har råd att uttrycka sig feministiskt, medan andra offrar allt för att överhuvudtaget få göra det.

När Emma Watson uttrycker att hon är den som borde få bestämma över sin kropp möts hon av en unison applåd från den feministiska rörelsen. När Nicki Minaj säger samma sak ses hon ändå inte som en feministisk förebild av samma rörelse. Anledningen? “Hon klär av sig för den manliga blicken." Som om det bara är okej att begära att få bestämma över sin kropp om denna kropp är normativ, påklädd och presenterad i akademisk vokabulär.

Hon utesluter transpersoner helt i diskursen. Emmas förtryck som kvinna handlar inte om att hon en dag ska föda barn; många män kan också föda barn, och det finns människor som varken är kvinnor och män som också förtrycks som hon. Som förespråkare av alla köns lika rättigheter är jag inte en som vanligtvis dissar människor som vill åstadkomma förändring kring våra sopiga könsroller. Inte heller nu.

Men det är ett världsomfattande fenomen – den älskade (oftast vita, rika cis-)kändisen som uttrycker feministiska åsikter, utan att egentligen utmana sina förtryckare, bemöts av hyllande medan andra som inte besitter lika många privilegier sågas fullständigt. I Sverige har vi haft särskilt ett moment som numera är vanligt förekommande i diverse stora tidningar: den nyblivna pappan till en dotter, som tar utrymme för att bekänna sitt feministiska uppvaknande – Navid Modiri, Joakim Lamotte. Tydligen var en livstid i ett patriarkat inte tillräckligt för att de skulle förstått sina privilegier som män.

Inombords har jag en stilla önskan om dessa normativa kändisar internkritik. Jag önskar att kritik mot dagens västerländska samhälle kunde vändas inåt, inte bara appliceras på patriarkala system, utan även med ett intersektionellt grepp säga mer än att “det finns kvinnor över hela världen som inte har samma rättigheter bara för att de är kvinnor”.

Istället utveckla: “För vi, i väst, exploaterar andra kvinnors kroppar runt om i världen genom kapitalismen, och dessutom smutskastas kvinnor som Beyoncé och Nicki på grund av koloniala föreställningar, för att de inte ser ut som jag, och jag kan stå här framför er och representera alla världens kvinnor trots att jag tillhör de mest privilegierade av dessa, för att jag är en av de få som godkänns som feminist av rörelsen.”

Vissa röster tillåts, andra skulle aldrig kunna strida för sin rätt till lika lön, eftersom de knappt har några rättigheter inom sin arbetsmiljö. Vissa får definiera sina kroppar, andra får det kastat i sina ansikten att de inte är godtagbara som feminister på grund av hur de väljer att uttrycka sig. Vissa hyllas av vår rörelse medan andra, baserat på fler förtryck än att vara kvinna, aldrig får rätt till sin egen talan.

Talet i sin helhet går att titta på, och bilda sig en uppfattning om, här.