72 timmar Gozo

13:30 3 Mar 2020

Frasse Levinsson har festat med främlingar i tre dagar på en maltesisk ö.

För att komma till ön Gozo behöver man först flyga till Malta och sedan åka bil i ungefär 50 minuter innan man kliver ombord på en halvtimmeslång färjetur. När jag ensam i en kombi blir körd genom den maltesiska natten kan jag inte låta bli att fundera på om detta inte är ett enormt slöseri. Dels för den brittiska pr-byrån, som står för fiolerna och möjligen överskattar min förmåga att driva turism till ön, och dels för Nöjesguiden som blir utan sin bästa gubbe i tre dagar.



Men det är ju inte mitt problem. Jag får vara ute i världen och ha roligt, och det är det viktigaste för mig, tänker jag när jag checkar in på det femstjärniga lyxhotellet Kempinski och räcker över min väska till nattportieren.

Hotellrummet är större än min lägenhet. Där väntar ett kuvert med ett program för resan. Om jag ska vara ärlig har jag inte riktigt helt klart för mig vad det är jag har tackat ja till. Jag tänkte mest att det skulle bli gött med lite sol i februari. Det visar sig att jag har en tre dagar lång klubbfestival framför mig. Festivalen sammanfaller med Gozo Carnival, som jag förstår är Maltas motsvarighet till Mardi Gras.



Dagen därpå har vi ingenting på schemat förrän vid 22. Jag fördriver tiden fram till dess med att läsa Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser och titta på de nya avsnitten av Curb your enthusiasm. Jag lämnar faktiskt inte hotellrummet på hela dagen. När man bor på den här sortens hotell, med mat av hög kvalitet, egen balkong och alla bekvämligheter man kan tänka sig på rummet behöver man ju inte det.

På kvällen möter jag sällskapet jag ska tillbringa de kommande dagarna med i lobbyn. Det består en New York-född journalist vid namn Josh, som jobbar på den holländska musiktidningen Dancing Astronaut, en brittisk kille som heter Ramy och jobbar på en rnb-tidning i Brighton och en brittisk pr-tjej som heter Lauren och är vår reseledare.

Efter en snabb drink åker vi taxi till nattklubben La Grotta, där dj:n Secondcity, som gjort den världsberömda hiten I Wanna Feel, ska spela. Jag försöker bonda med britterna på samma sätt som jag alltid försöker bonda med människor med andra länder: jag frågar vilka fotbollslag de håller på. ”Chelsea? Do you remember Magnus Hedman? Queens Park Rangers? That’s Pete Dohertys favourite team, right?”. 



Drinkarna på den här nattklubben är otroligt billiga. De kostar 2,5 euro styck och ration mellan spriten och blanddrickan får mig att minnas när jag åt middag med Ola Rapace. Han skickade tillbaka varenda drink som serverades honom. ”Kallar du det där gin och tonic nu igen? Det hade varit gott om det kunde vara lite gin i”. Här är det tvärtom, man får nästan säga till att det hade varit gott med lite tonic i. Mycket pang för pengarna, som jag så skämtsamt brukar säga.

Nästa dag får vi en guidad visning av ön. Vi får till exempel se det som jag får berättat för mig är skådeplatsen för Khal Drogo och Daenerys Targaryens bröllop i Game Of Thrones. Jag har bara sett 17 sekunder av Game Of Thrones. Men när det spelades in fanns här i alla fall en stenformation som kallades för The Azure Window, som tyvärr har rasat nu. Sedan åker vi motorbåt genom grottorna i öns vackra klippor, innan vi tar oss vidare till den pittoreska hamnen Xlendi för att äta lunch på en skaldjursrestaurang.

Jag beställer en pasta med hummer och krabba. Min och Ramys mat kommer före Josh och Laurens.

– You can start, I don’t mind, säger Lauren.

– Oh, I mind! säger Josh.



Ett festligt pappaskämt. Påminn mig om att sno det nästa gång jag befinner mig i samma situation.



Nästa anhalt blir de Unesco-märkta Ġgantija-templen, Maltas svar på Stonehenge. Eller egentligen är det Stonehenge som är Englands svar på Ġgantija-templen, eftersom Ġgantija-templen är äldre. När vi går omkring bland stenruinerna berättar Ramy att han sett mycket av världen eftersom hans föräldrar är kristna missionärer.

– Are you religious too? frågar jag.

– Not as religious as them.

– I guess it’s hard to compete with missionaries, svarar jag i ett försök att vara rolig.





Sedan frågar han vad mina föräldrar jobbar med. Jag svarar att de jobbar som trapetsartister. Det gör de naturligtvis inte. Men jag vill inte vara sämre än honom. 

På kvällen återvänder vi till nattklubben La Grotta, där det är rnb-kväll och de lokala dj:arna Mux och Pocci spelar. Eftersom drinkarna fortfarande kostade 2,5 euro blir mina minnen därifrån aningen suddiga. Till slut åker vi hem och lägger oss, men det ska inte dröja länge innan vi är tillbaka.

Blott 14 timmar senare är vi nämligen där igen. Den här gången vankas dagsfest, och jag lägger märke till detaljer som undgått mig i mörkret. Till exempel att klubben ligger på kanten av en klippavsats och därmed är välsignad med en imponerande havsutsikt.



Ganska många gin och tonic senare är det dags för karneval på Independece square. Karnevalen består av en stillastående kortege och ett torg fyllt av utklädda malteser. Den absolut vanligaste utklädnaden är Coronavirusläkare. Uppskattningsvis befolkas torget av kanske 300 sådana. ”Coronadoctor is the new Joker, right?” säger jag till varenda person jag stöter på. Hade jag druckit färre drinkar hade jag förmodligen varit mindre nöjd med den spaningen. När vi känner oss mätta på karneval avslutar vi kvällen och resan på en fest i en bröllopslokal.

Tyckte du om den här reseguiden? Frasse Levinsson har även besökt Los AngelesMoskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Fler artiklar

48 timmar Svalbard

Marcus Svensson har testat utelivet på den norska ögruppen i Arktis. Han fick lära sig den hårda vägen att bakad potatis är Svalbards enda fyllekäk.

24 timmar öde ö

En bit ut i Stockholms skärgård ligger blygsamma Stora Kalholmen. Vi skeppade iväg Alexandra Lundbladh och hon kom tillbaka som en ny människa.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!