Vodka på is, kalsonger av märket Ghlain Klain och en ofattbart stor romsk marknad.
Björn Werner har besökt Bulgariens huvudstad Sofia – och upptäckt att det, åtminstone på vissa sätt, är som vilken gentrifierad stad som helst.
DAG ETT
”Jag vill inte ha något tråkigt om att du äter god mat, inga tips om spännande barer, eller något om politik. Skit i sånt.”
Redaktörens ord ringer i mina öron när planet sakta glider in över ett Sofia dränkt i rödglödgad solnedgång. Hur ska jag kunna låta bli att skriva om de snötäckta bergen som ramar in staden i förunderliga toner av overklighet? Om solen som glittrar i de enorma kvarteren av sovjetiska höghus, och från den guldtäckta ortodoxa katedralen som flyter förbi under mig?
Nåja. Jag får väl helt enkelt dricka vodka istället.
Ingen annan tidning har varit intresserad av att köpa texter om Sofia. ”Vi vill ha något om ställen folk faktiskt vill till”, har de sagt. Kanske sant. Bulgariens huvudstad verkar vara något av en plats för Europas absoluta semesteravantgarde, noterar jag när jag som enda icke-bulgar går av planet och ut i den sommarmilda värmen, fast det bara är april. Ointresset på hemmaplan har gjort att mina storslagna drömmar om att valutasvina in mig på stadens dyraste hotell för 1000 kronor natten krossats. Istället har jag tagit det allra billigaste rummet som Airbnb kunde fresta med. 200 kronor för en enrummare i centrala Sofia.
Hissen skranglar oroväckande på vägen upp. Det hänger sladdar från taket. ”Ingen fara. Den är tysk. Huset byggdes åt nazistiska officerare under andra världskriget. Inget har ändrats sen dess”, lugnar värden mig. Jag blir inte lugn.
Lägenheten visar sig vara i nyrenoverat originalskick, med vackra trädetaljer från en svunnen, ondare tid. Jag sträcker ut mig på sängen, tittar i taket och känner historiens vingslag stilla vagga mig till sömns. Vaknar några timmar senare av att mobilen plingar till. Min svenska kompis som bor i staden rapporterar att det är dags att gå ut nu. Vi ska på födelsedagsfest. Detta känns bra. Några timmar på plats och redan en crash course i det verkliga Bulgarien! En början på något sant och gritty!
Knappar in adressen i telefonen och strosar i pilens riktning. Även om Sofia är en stad med två miljoner invånare är stadskärnan behagligt liten. Och märklig. Det hela är väldigt, ja, utomlands. Staden är en salig röra av arkitektur från århundranden av inflytande från Turkiet, Ryssland och Europa; kyrkor, moskéer och kommunistisk hybris sida vid sida. Husen är charmigt nedgångna, trottoarerna fyllda av hål. Herrelösa, smutsiga hundar ligger och latar sig i gränderna. Bilar kör jättesnabbt och stannar bara om man går bestämt rakt ut i gatan. Alla skyltar står förstås skrivna med det kyrilliska alfabetet. Jag fattar ingenting.
Men så gritty blir det inte när jag öppnar dörren till min destination och kommer rakt in i en mediefest på Söder. En iPad livestreamar ett DJ-set från Boiler Room i Berlin. Folk presenterar sig med jobbtitlar som ”social community manager” och ”event experience designer”. En kille är programledare och modeastrolog. Deras engelska är perfekt. Jag känner ett stygn av besvikelse som strax övergår i en skamsköljning – klart att den moderna världen inte tar slut utanför tullarna. Vad är jag för ett exotifierande svin?
Så jag gör som man gör i Stockholm. Skryter. Drar till med att jag skriver för ”The Entertainment Guide, you know” och ”känner en som äger en klubb här i stan, ska nog DJ:a där”. Det går hem. Strax har halva festen lovat att visa mig, tuffa svensken, en natt i Sofia. Score! Vi strövar från hipp bar till hipp bar, Sofia verkar vara fullt av dem, jag dricker vodka på is som kostar strax under ingenting. Det blir lite dimmigt, som det gärna blir.
En konstig sak, bara. Alla barer är nästan helt tomma. Mina värdar ursäktar sig rörande ärligt: ”Det bor bara 200 hipsters här. Det blir lite utspritt ibland. Det händer nog något någonstans.” Till slut hittar vi detta någonstans – en hiphopklubb som spelar Drake. Alla är fulla och ängsligt otrevliga mot varandra, alla jobbar med något viktigt i media, och alla vill gärna visa det. Allt känns precis som hemma, fast billigare än en studentnation. Det var inte därför jag kom hit.
Någonstans måste de ha sett det på mig. När det är dags att ta sig till nazistgrytet för kvällen får jag en lapp med ett namn på i kyrilliska bokstäver i handen och rekommendationen: ”Åk till Битака, den romska marknaden utanför staden. Tidigt. Det är dit du vill."
DAG TVÅ
Vaknar vid nio morgonen efter med torr munn. Hinner precis svälja första klunken gröngrumligt vatten som kranen hostat fram när jag kommer ihåg hyresvärdens rekommendation: ”Drick inte vattnet, rören är lika gamla som huset”. Äsch. Strax därefter sitter jag i en bil från ”OK Taxi”. Det enda bolaget man kan lita på, är det sagt. Jag vet inte. Chauffören ser inte helt trovärdig ut med cigg i mungipan, halvt nedhasad i sätet, med snabba Oakley-solglasögon klistrade mot ansiktet. Han skrockar när han ser min lapp, trycker pedalen i botten och kör så hjulen skriker ut från centrum, zickzackkryssandes på vägar som är mer hål än asfalt, pekar på sig själv och säger ”maestro, yes, yes” när han precis undvikt att köra in i två som åker häst och vagn. Taxameterns siffror snurrar snabbare än bilens hjul. Jag sväljer nervöst.
Efter ett bra tag och minst tre nära döden-upplevelser stannar taxin på en stor, full parkeringsplats. När chauffören dubblar summan som står på taxametern betalar jag sammanbitet. Det blir ändå bara 75 kronor.
Det ligger en tung doft av grillat kött över marknaden när jag släntrar in på området. I horisonten, bakom grilloset och en tunn, långsamt lättande morgondimma, tornar Sofias högsta berg upp sig. Marknad och marknad, förresten. Rättare sagt är det en sorts dekonstruerad soptipp, där Sofias fattigaste, de svårt segregerade romerna, säljer allt mellan himmel och jord på små filtar. Travar med smutsiga gosedjur. Gamla verktyg för artonhundratalsjordbruk. Silverbestick. Porrtidningar. Stora högar med Nokiatelefoner från före millennieskiftet. Kommunistpins. Nya underkläder. Använda underkläder. Trasiga skor. Vykort som folk skrivit saker på. Halvätna smörpaket. Korvar i en papperspåse.
Magen kurrar. Jag funderar lite på korvarna. Ångrar mig. Men jag hittar två handmålade illustrationer som ser fina ut, några vinylskivor med ”kul omslag” och en halvrutten guldfisk indränkt i plast som jag inte kan slita mig ifrån. Tillsammans kostar det mindre än en liten öl på Riche.
Fyra nära döden-upplevelser senare och jag är tillbaka i staden för en ny promenad, denna gång i ett Sofia i ljus. Jag hittar både dyra designbutiker och antikaffärer fullproppade med nazimemorabilia och sovjetkitsch. Den konventionella shopparen kan slänga pengar på H&M och lyxbutiker som kränger Commes Des Garçons för vad som måste vara en bulgarisk årslön (enligt någon är det bara präster, de mest korrupta av alla, som handlar här). Själv gillar jag affärerna jag aldrig hört talas om mer. I en affär köper jag ett par kalsonger av märket ”Ghlain Klain”. Känner mig lika sexig som Justin Bieber.
Kvällen, och ja, resan, avslutas på vad som ska vara en av stans bättre traditionella bulgariska restauranger. Jag vet att jag inte skulle skriva något om mat, men redaktören måste sluta bossa runt. Lite mat? Är det så fel? Maten i Sofia är i ärlighetens namn dessutom makalöst bra.
Namnet ”MoMa” klingar bekant, men det gjorde Chlain Klain med. Vad spelar det för roll? Jag är hungrig och beställer allt. Krämig stekt äggplanta. Mustig grönsaksgryta. Fruktlikörsflamberat kött på ett stort spett (påtänt vid bordet, hela restaurangen stannar upp, bordet bredvid fotograferar detta storslagna). Kalvtunga i örtstinn tomatsås. Vin. Vodka på is. Inget kostar nånting. Allt är underbart.
Jag äter och äter och försöker mellan tuggorna problematisera den där marknaden, Bitaka. Varför har romerna som de har det? Kompisarna från igår låter som de har läst SD:s partiprogram och börjar mala på om att de ”tar alla barnbidrag från bulgarerna”. Några andra har teorin att ”det är så de vill ha det”. Blir stillsamt sugen på att ifrågasätta, men känner att detta inte är min strid, ändå. Två konststuderande bulgariska vänner, de som äger klubben jag skröt om innan, lovprisar avundsjukt vad som visar sig vara fantastiska köp. Uppenbarligen var de svartvita illustrationerna jag bär med mig i en svart soppåse någon sorts bulgarisk motsvarighet till Charlie Hebdo på sjuttiotalet. De skojar, halvt på allvar, halvt på skämt, om att jag inte borde ta deras kulturella arv ur landet utan skänka dem till ett museum.
Jag säger att jag ska tänka på saken. Flygresan hem är behaglig.
ATT ÄTA
MoMa – Bulgarian Food and Wine
Ul. Solunska 28
+359 885 62 20 20
Öppet: 11-22
Traditionell bulgarisk mat på riktigt hög nivå i en restaurang med det smakfulla och avslappnande temat ”Bulgariens kvinnor”.
Boom Burger
ul. Karnigradska 15
+359 89 442 0440
Öppet: 12-23
Sofias bästa hamburgare. Smakar precis som alla andra stadens bästa burgare: jättegott. Varför vill du hit när du rest i tre timmar för att uppleva något nytt? Ingen vet. Men du vill det.
The Little Things
ul. Tsar Shishman 37
+359 88 249 0030
Öppet: 12-00
Flaggskeppet bland Sofias många shabby chic-orienterade restauranger. En meny för tuffa tanter i alla åldrar. Grönsaksdipp, fräsch pasta, soltorkade tomater och starka drinkar galore.
ATT DRICKA
Club Jules Vernes
ul. Rakovskij 127
+359 87 878 0980
Öppet: 22-06
Dubbelstadsreferens nu, så håll i hatten: en klubb som är en blandning av Jazzhuset och Under Bron. Stans enda ställe med”alternativ musik”, som bokar friskt från Berlins klubbscen. Den ligger ovanför ett otroligt oroväckande etablissemang vid namn ”Silikon”. Gå inte in där. Gå upp en trappa. Det blir kul tors-lör efter 02, ungefär.
Vitamin B
ul. Angel Kantchev 8
Öppet: 16-02
Sofias enda Craft Beer-ölhak. Såklart. Det är som med burgarna. Lika bra att du går dit så du får det överstökat.
I parken framför Nationalteatern
Om du känner att bra öl för tio kronor och välblandade drinkar för trettiofem är i hutlösaste laget kan du, om det är varmt, göra som Sofias ungdomar: bli full i park. Det finns ingen lag mot att dricka offentligt, så köp på dig på närmaste sleven och känn dig som sjutton igen.
ATT GÖRA
Bitaka Market
Sofias enorma, vansinniga romska marknad som säljer allt. Verkligen allt. Hit måste du, tveklöst. Det sägs att buss 86 går dit i riktning mot Malashevtsi, men ärligt talat, ta en taxi. Välj en som heter ”OK Taxi”, säg Bitaka Market och hoppas att du inte blir helt blåst. Mer än femton leva (sjuttiofem kronor) ska det absolut inte kosta från centrum.
Vitosha
En citynära bergstopp på 2300 meter, snötäckt stora delar av året, med utförsåkning och magiska panoramor över staden och kullarna runtomkring? Varför i hela friden inte? Snöra på dig trekkingskorna eller ta gondolen hela vägen upp till toppen. Återigen – det går bussar hit, sägs det, men ta en taxi.
Museum Of Socialist Art
7 Lachezar Stanchev Street
”How do you feel about the most boring museum in the Western world”, frågade en bulgar mig när jag var på väg därifrån. Jag sa att det var fett. En lummig liten park proppfylld med Lenin-statyer, en mysig promenad bort från stadskärnan genom parker och höghus från kommunisttiden.
Läs även: 48 timmar bland dårar.
