Foto: Philippa Björnbom
Känner du dig tuff? Självsäker? Som att du vet hur världen fungerar? Då föreslår vi att du tillbringar 48 timmar på en plats där gränserna mellan verklighet och på låtsas suddas ut. Maja Bredberg har varit på Bli en dåre! – det här är hennes betyg.
– Då går det bra att komma med här, säger syster Karin och visar med hela den utspända handflatan riktningen mot en öppen dörr.
Innanför dörröppningen döljer sig ett minimalt kapprum med små trevliga värdeskåp av trä där personalen kan låsa in sina ägodelar. Syster Karin ber alla att ta av skorna och leder oss upp för trappan. Vi får slå oss ner i ett personalrum med kokvrå och det är precis som personalrum är som mest. En gäspig sjuksyrra diskar förstrött kaffekoppar i diskhon, medan syster Tommy är ute och tar en cigarett. Allt är som vanligt, och samtidigt inte alls. Jag sitter här på Teater Giljotins föreställning Bli en dåre! och har precis påbörjat min 48 timmar långa teaterresa med några andra främlingar ur publiken, nertippade huller om buller i personalrummet på Hospitalet där alla vitklädda skådespelare beter sig som att vår närvaro vore den mest naturliga i världen.
– Vilken tur att ni kunde komma, säger Gunilla Röör som är överläkare och trycker min hand.
Tydligen är de i stort behov av extrapersonal. Hon hälsar på alla, en i sänder, och vi tittar förvirrat på varandra. De flesta ler, andra skruvar spänt på sig i soffan. Överläkaren börjar plocka in oss en och en på någon sorts arbetsintervju medan vi andra får en muntlig genomgång av Hospitalet. En ny läkare tittar in i personalrummet, det är underläkare Martin ska jag sedermera få veta. Han kikar bekymrat i sina papper, byter viskväsande några ord med syster Tommy som nickar förstående. Sedan vänder sig underläkare Martin mot mig.
– Jaså, Maja, säger han försiktigt och ser på mig med väna ögon. Här sitter du.
Med en skräckblandad förtjusning, över pjäsens plötsliga uppmärksamhet för mig och min därav nollställda kontroll över situationen, håller jag reaktionärt andan medan jag samtidigt försöker se glatt oberörd ut.
– Visst har du gått lite fel nu? fortsätter underläkare Martin med mildhet i rösten. Ska du inte ta och följa med mig här istället? Det blir mycket bättre.
Jag förstår inte riktigt vad jag gjort för fel, känner mig trots teateromständig-heterna lite dum och reser mig därför alltför skyndsamt upp ur stolen i ett försök att dölja det.
– Är det din väska? frågar underläkare Martin när jag redan är på väg bort mot honom. Ja? Ta då med dig den, Maja. Det är bra. Såja. Titta vad fint. Då går vi, då.
Hela vägen ner i patienternas väntrum uppmanar han mig vänligt att akta stegen i trappan och säger övertygande att det kommer att gå bra det här. Ett daltande som annars hade varit förolämpande, blir i den osäkerhet jag nu känner en tillgång. En luddig känsla av omhändertagande infinner sig, jag håller ett hårt tag om min handväska men jag tror på honom. Min grundtilltro till sjukhuspersonal kickar in. Det blir bra, det här.
Känslan av omsorg består under hela min vindlande färd genom Hospitalets alla instanser: jag lotsas runt, får träffa läkare och sjuksköterskor i teaterscener med mig som exklusiv publik, får medlidsamma blickar när jag försöker svara på frågan hur jag egentligen mår, jag blir diagnostiserad och slutligen tvångsintagen. Hela sceneriet är snillrikt konstruerat med mig som levande rekvisita, och ger en kvick bismak av hur frustrerande det kan vara att inte kunna göra sig förstådd med omvärlden.
Först när jag ska klä på mig sjukhussärken tar mitt förstånd emot och bryter teatermagin. Jag känner mig larvig. Det här är inte normalt, tänker jag, innan jag tränger mitt huvud genom kragöppningen. Ytterligare en vänlig syster Karin dyker upp och leder mig genom Hospitalets källare, en labyrint av behandlingsrum fyllda av instrument från psykvårdens historia. Det är mörkt och det dova sjukhusgröna ljuset fladdrar.
Strax hamnar vi i det ljusa, mjuka terapirummet med dansande rislampor, heltäckningsmatta och små kuddar att sitta i ring på. Försiktigt iakttar jag de andra patienterna. Det är högst oklart vilka särkbärare som är publik och vilka som är skådisar, vissa svarar autistiskt kortfattat och introvert på frågorna syster Karin ställer, medan andra fritt lever ut den galenskap de uppenbarligen bär på.
Jag blir hämtad ur terapin för ett patientsamtal. Vi pratar om min sjukdom, jag får ett piller och ett litet glas vatten. Underläkare Martin förklarar att han vill sitta med när jag tar min medicin. I min kupade hand ligger den vita tabletten och jag blir åter osäker. Är det meningen att jag ska ta det här? På riktigt? Vad är det för piller egentligen? Underläkare Martin nickar uppmuntrande. Säger att det kommer göra mig lugn. Jag lägger tveksamt pillret på min tunga, men förmår inte att svälja det.
– Har du svalt det? frågar underläkare Martin efter ett tag.
Jag skakar på huvudet.
– Nähä, då väntar vi.
Efter en stund kikar vi igen. Nu då? Nej, pillret är fortfarande kvar på tungan. Vi väntar lite till. Nu? Nej, inte nu heller. Jag kan inte svälja och jag skäms och skrattar nervöst, men underläkare Martin är tålmodig. När jag får veta att det går bra att bita på tabletten knaprar jag i mig mintpillret, gapar lydigt och lyfter på tungan för att visa att jag fått i mig medicinen.
– Bra, Maja! Nu kommer du att må bättre.
När alla nya patienter har fått medicin är det dags att gå upp i dagrummet och möta de andra. Redan innan jag blev hospitaliserad hade förståsigpåare förklarat för mig att jag borde bäva inför ögonblicket då skådisarna ska spela dårar. För det är tydligen något med just psykiskt instabila som gör dem besvärliga att rolltolka, ungefär som med utvecklingsstörda antar jag. Det är ”känsligt”. Det är något med dem som gör att just dårars stereotypa karaktärer verkar mer svårsmälta än låt oss säga densamma av en välbärgad, lagom neurotisk vit man i utkanten av Saltsjöbaden. Problemet är bara att om man ängslas över att bli uppfattad som inskränkt har den rädslan redan avslöjat ens egentliga syn på (i det här fallet) psykintagna.
På Teater Giljotin har jag inte vett att oroa mig. För mig är upplevelsen i kulturell bemärkelse ny, men det här med så kallade dårar är jag bekant med. När jag var liten bestod min familj av – förutom den sedvanliga uppsättningen släktingar – ett gäng stamkunder från min mammas tobaksaffär. De hade liksom slunkit med. En av dem var Knäppis. Ja, han gick under det smeknamnet på Alströmergatan på den tiden. Han var en skäggig kuf som tydde sig till barn och ofta råkade i trubbel på grund av detta. Min mamma var Knäppis övervakare och nog var Knäppis knäpp i ordets vanligaste mening, men för mig som barn var Knäppis en person som alla andra med ett namn som vem som helst. Han var hemma hos oss flera gånger i veckan och kunde utan bekymmer dyka upp iförd pyjamasbyxor och med hela ansiktet rödmålat i läppstift eller komma gående mitt i vintern i bara strumplästen. Det var ingen som gjorde sig lustig över honom, ingen ifrågasatte honom som människa, Knäppis var Knäppis. Och han fick plats att vara det. Han var redan så djupt inne i sig själv, fast i sina vanföreställningar. Trots medicinen. Tack vare? För de som kände till svärtan i hans liv var hans udda beteende närmast genomklokt.
Jag tänker på det jag när jag går runt bland de intagna. Försöker känna om jag kan uppleva den ”exploatering av psykiskt sjuka” som folk har talat om. Men, nej. Det jag upplever är istället en vilsenhet i sammanhanget. Jag står handfallen inför vilka sociala regler som gäller i dagrummet. Var får jag gå, hur ska jag bete mig, var är min plats? Så jag strosar försiktigt runt, vill inte tränga mig på, men syster Karin hjälper till och presenterar.
Inne i varje patientrum framförs småscener som utvecklas med hjälp av oss besökare. Det är stundom plågsamt att bevittna. En form av människoturism utkristalliseras rätt fort, där manliga publikgäster med skratt doppat i nervositet och hån distanserar sig patienterna. Flabbar bort det fruktansvärda i vissa scener. Jag bevittnar haltande interaktioner där vanligt förnuftigt folk ska försöka umgås på den psyksjukes nivå, något som slutar i förvirring om vem som är den egentliga dåren.
– Ett, två, tre, skepp ohoj va kul! utropar den intagne. Var har du ditt skepp?
– Mitt skepp? frågar en gubbe ur publiken förvånat.
– Ja, ditt skepp. Var har du det någonstans?
– Mars! svarar gubben och flinar åt att han fann ett tokigt svar så kvickt.
– Mars?
– Japp.
– Nej, men alltså, jag frågade var du har ditt skepp någonstans?
– Och jag säger att mitt skepp är på Mars.
Svaret studsar fram med en sturskhet den här gången. Med ett snärtigt ”Du är minsann inte den enda som kan apa dig!” i undertonen.
– Vänta nu. Har du? Ditt skepp? På Mars?
– Jag har ett skepp på Mars, ja.
Den intagne med motorcykelhjälm, diamantbeströdda solbrillor och hela särkärmen full av domedagsprofetior tittar först oförstående på oss andra innan han varsamt smeker bort på mannens belåtna min med konstaterandet:
– Oj. Du ju sjuk i huvudet på riktigt. Alla vet väl att man inte kan segla med ett skepp ut i rymden?
Skådespelarna är skickliga, det jag bekymrar mig för är tiden. Att den ska gå för långsamt och göra mig tokig. Det visar sig dock vara tvärtom när den första dagens slut överrumplar mig. Har fem timmar redan gått? Vi som inte ska skrivas ut för kvällen bäddas ner i de gamla järnsängarna, bokstavligt talat i scenografin. Efter att syster Karin har gått kvällsronden och gett oss medicin, ligger jag under den stickiga filten i den knarrande sängen. Nöjd, med händerna vilandes på magen, och grubblar på vad underläkare Martin skulle ha för smeknamn om han var med i Grey’s Anatomy.
Jag sover tryggt.
En ny syster Karin väcker oss. Efter frukost har jag acklimatiserat mig ytterligare. Jag klär på mig särken utan att känna mig dum, med pyjamasbyxor under den här gången, lämnar ifrån mig min sista trygghet (handväskan) till syster Karin och slår mig ner på Teater Giljotins fik. Vi har en timmas frigång och psyksärken drar till sig många blickar. Känslan av att vara utstirrad vägs dock upp av en frihetsfladdrande insikt: Att samhällets oskrivna regler inte riktigt gäller mig. Längre? Inte just nu, i alla fall. Inte när de redan tittar på mig som vore jag galen.
Kontextförskjutningarna av dårens yttre attribut och inre egenskaper sker successivt, mellan de intagna och personalen, och med mig inuti processen. Jag ser hur den nya publiken blir osäker på om jag tillhör avdelningen eller inte, och jag förlikar mig med det. Funderar istället över vad vi ska få för soppa till middag. När nu middagen är. Mitt tidsbegrepp är sedan länge borta. Upplevelserna, både från teatern och publiken, kommer i ett konstant flöde, scener och improvisation byter av varandra, lugna partier varvas med intensiva och jag förlorar mig i att aktivt iaktta händelseförloppen. Dagen, kvällen, natten, alla flyter de ihop och rinner förbi mig på det rutiga golvet.
Mest omtumlande blir de långa teaterstycken då pjäsen kommer så nära att det inte går att värja sig. Det är filterlöst, detta extrema mindfuck, att sitta med i terapiringen, som en tänkande och kännande statistdel av produktionen, och lyssna på medpatienterna. Att se deras lidande precis bredvid mig. Det är enormt, och inte ett enda ord de säger går att avfärda. Trots att jag är klok nog att förstå att de fortfarande är skådisar som spelar en roll har jag blivit känslomässigt bunden till dem. Den rakryggade gestaltningen, trots risk för klyschor, visar pjäsens hjärta. Ett vackert ifrågasättande av vad som är dårskap. Inte ett försök till att glorifiera psykisk sjukdom, det är tungt och smärtsamt redan som det är, men inställningen att mänskligheten måste få rymma oss allihop.
Jag sitter på min plats i cirkeln, någon gråter trasigt och jag tänker virvlande känslor om att vår värld har så mycket, men att vår fina effektivisering har skett på bekostnad av annat. Emellanåt människor. I ett samhälle där smidighet inte innebär flexibilitet, utan blott tydliga uppdelningar, leds vi med så raka linjer att vi sällan möts. Och om vi aldrig möts tappar vi förståelsen för andra, igenkänningsfaktorn går förlorad och rätt vad det är upplevs allt som inte är precis som vi som främmande och obehagligt. Plötsligt blir det friskt att avhumanisera människor som inte passar in, vi tycker oss inte ens behöva lyssna på dem.
Mitt i alla tankar dyker ett bildminne av Knäppis upp, från dagen han barbröstad gick ut med ordet ”TILT” skrivet med läppstiftsrött i pannan. Synnerligen insiktsfullt för en dåre kan tyckas, men kanske som allra skarpast i sin form av samhällskritik.
