48 timmar München

Förutom att vara ett epicentrum för landets drygt tvåhundraåriga stolthet Oktoberfest är München också ett smultronställe för tyskar och turister som gillar naket. Staden har nämligen instiftat inte mindre än sex stycken så kallade ”Urban naked zones”, vilket i praktiken är centralt belägna områden där det är fullt lagligt att vara naken. Vi väljer emellertid att ha flera lager kläder på oss då det tiogradiga vädret tillsammans med duggregn knappast tillåter något annat. 

Till München åker cirka sju miljoner turister bara under Oktoberfest, men staden har sina kvaliteter också under andra delar av året, även om en ständigt närvarande faktor är öl. Vi kommer mer till det sedan. Klockan är nämligen ännu inte i närheten av beer o’clock när vi efter en smärtsamt tidig morgonflight checkar in på Novotel, ett så kallat brukshotell i utkanten av city. Stadskärnan i sig är av extremt behaglig storlek och du tar dig från ena änden till den andra på cirka en kvarts promenad, vilket betyder att vi knappa tio minuter senare befinner oss i epicentrum och närmare bestämt stadens marknadsplats Viktualienmarkt. Här finns allt ifrån gigantiska sparrisar och ost av alla de slag, till en enorm midsommarstång rest som en hyllning till Bayerns bryggerier. Vi tar en snabb knödellunch på Beim Sedlmayr, och fortsätter därefter ut på sightseeing i staden och en kort inblick i dess svenska historia. Vi passerar bland annat Marienplatz där Bayern München firade sitt Champions League-guld 2013 och den gigantiska ölhallen Hofbreuhaus som är ett nästintill obligatoriskt stopp. Den senare känd om inte annat för sina kräkoarer som är precis vad de låter som – en handfatsliknande anordning inne på WC med lite större avloppsrör som den överförfriskade kan nyttja vid behov. Med tanke på att såväl öl som fast föda serveras i med svenska mått mätt enorma portioner kan man faktiskt ha förståelse för dessas existens. 

En annan sak man oundvikligt får insikt i är Münchens brokiga historia. Det var här Hitler startade den nazistiska rörelsen och höll sina första brandtal. München var följaktligen en av de städer som blev mest sönderbombad under andra världskriget. Vi passerar återuppbyggda kyrkor där takmålningarna sponsrats av bryggerier, krigsmonument och förintelsemuseet. Avslutningen på vår turistvandring förläggs till Oktoberfestmuseet – ja, det finns ett sådant – som ligger blott en stenkast ifrån byggnaden där Hitler genomförde ölkällarkuppen och den förbluffande gränsen mellan stadens fruktansvärda historia och uppsluppna nutid känns därigenom manifesterad. Var kom det svenska in i bilden undrar du nu? I maj 1632 ockuperades München av svenske kungen Gustav II Adolf som brandskattade staden med 300 000 riksdaler, bara för att stupa i Lützen blott ett halvår senare. Idag är München en av Tysklands rikare städer, och den med högst bostadspriser. Delvis på grund av att storföretag som Siemens och BMW har sina huvudkontor förlagda hit. 

På kvällen beger vi oss till Bayerischen Nationalmuseum, som även inrymmer en känd restaurang av det finare slaget. Förutom förnämligt tillagad sparris i en kulturell miljö erbjuder kvarteret också en av Münchens mest angelägna sevärdheter – flodsurfing. Alldeles bredvid Nationalmuseum har nämligen floden Eisbach sitt starkaste flöde, vilket unga människor i våtdräkter utnyttjar för surfing. Rörelsen har växt sig stark under sin 35-åriga historia och sent på kvällen är det fortfarande gott om surfentusiaster på plats. Själva surfandet går ut mer på att hålla sig uppe på brädan, stående till synes på samma plats i vattnet. Detta gör det givetvis inte mindre spektakulärt. 

Ett stenkast längre bort i samma kvarter ligger både den välkända nattklubben P1 och Goldene Bar där vi väljer att ta ett glas starkt efter maten. Baren är pampigt inredd med kartor på väggarna och gyllene stuckaturer. Här dricker du cocktails med stil. Vi lämnar oss själva i händerna på den kunniga barpersonalen vilket visar sig vara ett bra val och låter klockan ticka ett par varv innan det är dags att gå vidare till P1. 

Under Oktoberfest bär kvinnor traditionellt kjol eller klänning med förkläde, dirndl, medan männen bär lederhosen. Detta är en oskriven lag vilket gör att i princip alla iakttar denna klädkod under hela festivalvistelsen. Att folk dessutom väljer att kränga på sig denna kreation även off-season kommer däremot som en överraskning när vi glider in på P1:s dansgolv. Ett gäng ”birakillar” i traditionell klädsel och sejdlar i handen dansar på en soffa på ett sätt som aldrig skulle tillåtas ens på den minst nogräknade av klubbar hemma. Stämningen är på alla sätt uppsluppen, lite som att vara på en studentskiva med maskeradtema. Vi beställer en öl i baren och får i princip omedelbart haff. Klubben är en av Münchens mest kända och trots ett rykte om sig att vara posh, förvånansvärt opretentiös och väl värd ett besök. På inrådan från vår nyvunna bekantskap Thomas – som med 20 års erfarenhet som nöjeskrönikör är lite av Münchens Carrie Bradshaw – börjar suget att röra oss ner mot ”fire banana” pocka på. Smeknamnet kommer sig av den böjda form som bargatan Sonnenstraße innehar i kombination med dess glödheta nattliv. Det visar sig senare vara instiftat av Thomas själv. Om P1 var frisläppt och avslappnat, visar sig Milch mer likna ett skeppsbrott än något annat. Dj:n spelar “tjejhouse” (enligt Thomas) och fyllan är på en sådan nivå att det känns som att vakterna snarare har nekat för nyktra människor än tvärtom. Framme i baren möts jag av en kvinna som kommer gående på bardisken. Hon sätter sig på huk och håller fram en bärs och inleder sedan en konversation som pågår i drygt 15 minuter, utan att upptäcka att jag inte pratar ett ljud tyska. 

Efter ett fåtal timmars sömn och en snabb frukost är det dags för resans första bryggeribesök, på Paulanerbryggeriet, som även råkar ligga vägg i vägg med en av stadens största Biergartens. Vi får oss en snabbkurs i ölproduktion och tunnöppning. Området doftar sött och brödigt av malt och humle, och det är inte utan att hungern smyger sig på. Jag hinner emellertid knappt börja tänka på mat innan det står ett överflöd bakom mig. Vi lunchar tillsammans med tältgeneralen Martin Zuber som låter oss prova den kommande Oktoberfestmenyn. Att säga att denna inte består av rent obscena mängder fett och protein vore en ren lögn. Pretzels, Schweinshaxe och korvar bärs in i en sådan omfattning att jag nästan blir rädd. För att smälta holmgången vigs sedan eftermiddagen till shopping i kvarteren runt Reichenbachstrasse, där vintagebutikerna och designditon står på kö för att tömma våra plånböcker. 

Kvällen inleds på den något modernare restaurangen Kuffler, vilket är skönt då magen redan börjar gnälla lite på den bayerska dieten. Efter maten rör vi oss ner till det populära kvarteret Glockenbachviertel och baren München 72 vars ägare Thomas Zufall vi stött på under vår shoppingrunda. Kvarteret visar sig vara alldeles proppfullt av såväl barer som stökigare klubbar på vilka vår nye vän tar oss på en runda långt in på småtimmarna. Det nakna München som vi omedvetet har undvikit ser vi inte mycket av heller här, men väl ett par som har regelrätt sex på dansgolvet. 

Dagen efter vaknar jag med 600 suddiga bilder i kameran, en lapp med handklottrade adresser samt en frisyr som Don King. Det känns som en värdig sorti från en levande stad med flerhundraårig kollektiv förkärlek för berusande drycker.

Tre barer att dricka på