48 timmar Kosovo

09:40 22 Oct 2018

I våras sms:ade min kompis David mig: ”Nu har jag bokat Kosovo åt oss”. Detta kände jag inte alls igen, så jag svarade ”Har du? Det minns jag inte att vi har pratat om”. ”Nej, jag vet. Här har du biljetterna!”, svarade David, samtidigt som han skickade över bokningsbekräftelsen. Ett halvår senare, nu i mitten av oktober, var det slutligen — äntligen! — dags för oss att resa till Kosovo och huvudstaden Pristina och tillbringa 48 timmar där.

Kosovo blev självständigt 2008 och är således en av världens yngsta stater, bara Sydsudan bildades senare. Dessförinnan var Kosovo ett FN-protektorat inom Serbien, sedan Kosovokriget slutade 1999, ett år efter att det började. Det bor ungefär två miljoner invånare i landet, varav en tiondel i Pristina. När jag och David landar kring lunch på fredagen tar vi oss omedelbart till vårt hotell, stadens finaste: Swiss Diamond Hotel. Swiss Diamond är en kedja som bara består av två hotell. Det andra ligger i Lugano i Schweiz. Delägare i hotellen är Behgjet Pacolli, Kosovos utrikesminister och världens rikaste alban (den stora majoriteten av invånarna i Kosovo är muslimska albaner).

När vi checkar in på det östblockslyxiga hotellet och kommer till den juniorsvit vi har bokat slås vi av det stora antalet guldramar på rummets väggar. Vi räknar till sammanlagt 14 olika guldramar som ramar in såväl tavlor som TV, klocka och annat.

Det första vi gör på fredag eftermiddag är att promenera en kilometer bort mot landets förmodligen kändaste turistattraktion: Bill Clinton-statyn. Under Kosovokriget i slutet av 90-talet bestämde sig Bill Clinton som då var USAs president för att intervenera till kosovanernas försvar. Därför står han nu rest längs en gata i Pristina i skala 3:1. Intill statyn ligger en klädbutik som heter Hillary. När vi senare åkte taxi runt i landet såg vi också amerikanska flaggor här och var. Bill Clinton-statyn gjorde oss inte besvikna, även om den knappast gjorde oss extatiska heller. Den var mäktigare än Maneken Pis och Den lille havfrue, men det känns inte som att den på långa vägar matchar den enorma guldbysten som rests över den framlidne ledaren Saparmurat Niyazov i Turkmenistans huvudstad Ashkabat. Och det kan sägas överlag: Pristina är inte särskilt grandiost. Landet är litet, både till yta och befolkningsmängd, och Pristina knappt större än Uppsala. Landets BNP motsvarar inte ens en tredjedel av Volvos årsomsättning.

På flera sätt känns Kosovo som en throwback till Clinton-tiden. Det är som om Fukuyama aldrig fick fel, världsordningen fortfarande vore unipolär, Irak-kriget aldrig skapade några radikaliserade muslimer (i Kosovo verkar det finnas ett sekulärt konsensus) och som att Trump inte hittat dit, utan landet lever kvar i en västvärldsvurmande internationalism, Gorkij Park style. Kosovo lämnar intrycket av att världen efter 9/11 aldrig hände. Kanske är landet den allra sista produkten av den tidsepok som definitivt slutade med finanskrisen 2007-2008, precis samtidigt som Kosovo blev en självständig nation. Sist in i den gamla världsordningen kanske även innebär sist ut.

På fredagskvällen går vi till en av de mest välrenommerade restaurangerna i Pristina, Gresa. Restaurangen kallar sig själv ”internationell” och drivs av en familj sedan dess öppnande för ungefär 20 år sedan. Menyn lyckas täcka in mycket av Europa och övriga delar av världen på ett oroväckande sätt, men maten visade sig vara stabil, precis som rekommendationstjänsterna hade utlovat.

Senare på fredagskvällen dar vi till en bar med innergård som känns lite hipstrig, men på Balkan-vis. Vi lägger omedelbart märke till könsobalansen. 85 eller 90 procent av de som var där var män, och börjar snart snacka med en grupp killar. De berättar att det vanligtvis är så på barer och klubbar där, eftersom de flesta är muslimer, att tjejer inte går ut på samma sätt som killarna. Våra nya vänner frågar vad vi jobbar med och jag berättar att jag driver en kommunikationsbyrå, en av killarna skiner upp och förklarar att jag då arbetar med samma sak som hans kompis, som arbetar på ett telekommunikationsföretag (Kosovos Telia-motsvarighet) med infrastrukturen kring det. Same, same, but different, försöker jag förklara.

Sedan åker vi vidare till M Club, en klubb inuti en stor villa, där könsfördelningen är lika snedvriden. Inte helt olikt vissa stökigare klubbar i exempelvis Warszawa, men vi tröttnar ganska snabbt — inte minst könsfördelningen gör att stämningen aldrig blir särskilt dynamisk

Dagen därpå äter vi lunch på ett kebabhak mittemot vårt hotell som verkar populärt och ser lovande ut, tänker vi intuitivt. På det stället, precis som på alla andra ställen, är det mycket billigt. Prisnivån är i genomsnitt en tredje- eller fjärdedel av priserna hemma, även om skillnaderna är något mindre på internationella märkesvaror (då snarare hälften mot hemma). Här får vi en kebabtallrik för två euro, men de köttjärpar som serverades smakar som en sämre variant av något man får serverat i skolmatsalen hemma i Sverige. Vår intuition svek oss, men samtidigt är det lätt att gå bet här. Kosovo är inte världens bästa matland.

Därefter bestämmer vi oss för att åka på utflykt. Vi hoppar in i en taxi och börjar åka bort mot en vingård ett antal mil från Pristina. Eftersom Kosovo inte är särskilt vidsträckt kan man åka över halva landet och tillbaka på en eftermiddag. Vi hade också kunnat ta oss till Makedoniens huvudstad Skopje på ungefär samma tid, men valde i stället att åka mot attraktionen ”Stonecastle Vineyard” i landets västra delar. Bilresan är kanske inte världens mest inspirerande. Men en sak som blir tydlig under resans gång är att det fixas och donas mycket i Kosovo:

Lätta industrier, bilmekaniker och byggfirmor dominerar bilden längs vägarna. Många verksamheter känns lite diffusa. Men donandet dominerar. Möjligen är Kosovo det land i världen där det fixas och donas mest per capita. Om det sedan görs på effektivast möjligast sätt kan man fråga sig. Men det verkar uppta en stor del av ekonomin.

Efter en och en halv timmes taxiresa kommer vi slutligen fram till Stonecastle. Dessvärre visar det sig, stick i stäv med de öppettider som står angivna på Google, vara stängt. Vi vänder om. Men resan var inte förgäves. Under tre timmar fick vi se landet. Mycket var rätt rätt tråkigt, men vi passerade några vackra berg och en intressant stad längs vägen. David tyckte att Kosovo såg ut som en pastisch på hur man tänker sig att Kosovo ser ut.

När vi kommer tillbaka sätter vi oss på hotellet och dricker vin. Vi är rätt ensamma där, och funderar ett ögonblick på om det alltid är så och hur man i så fall får det att gå runt. Senare går vi till Soma Book Station och möter en svensk kosovoalbansk kompis två vänner, två kvinnor som är strax över 30, den ena jobbar som konstlärare och den andra med investeringar på landets centralbank. Soma Book Station är ett coolt ställe och den enda baren vi besöker där könsbalansen är närmare 50-50. Kanske skulle man kunna beskriva Soma som Pristinas Riche-motsvarighet. Konstläraren undervisar barn i grundskolan. Om barnen säger hon: ”they are very smart and optimistic, but I don’t see a very bright future for them, but that I won’t tell them”.

Nästan överallt i Kosovo spelas det techno och house. Oavsett om man åker taxi eller går på bar. Även där det känns påtagligt anomaliskt, som i hotellrestaurangen. Samtidigt har Kosovo på sistone lyckats skapa ett par lyckade musikexporter inom pop: Dua Lipa och Rita Ora. Lustigt nog för ett land med så mycket kärlek till USA har McDonald’s ännu inte etablerat sig i iandet. Även om utbytet med omvärlden ökar — och viljan finns — är en 48 timmarsresa till Kosovo en påminnelse om att hela Europa inte är rikt och utvecklat, och att det finns länder på nära håll som har lägre välstånd och utvecklingsnivå, än länder på långt håll som vi av ren vana tänker är lågt utvecklade. Om våra europeiska grannar på efterkälken kommer hjälpas upp av Europa eller inte, lär avgöras av några olika vägval i Västeuropa framöver.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Fler artiklar

48 timmar Hongkong

Michelinkrogar till vrakpris, galleriabarer med amazonshower, hajker i vacker natur och kollektivtrafik för några kronor.

48 timmar Kiev

Billig mat, bra uteliv och en stark ungdomskultur. Östeuropas Berlin har allt det plus ett snyggt alfabet. Victoria Machmudov har gjort ett återbesök i Kiev.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!