Det är dags för fotbolls-EM i Polen och Ukraina. Ja, Ukraina, landet där Tjernobyl small och landslaget spelar i samma färger som Sverige. För hur mycket mer än så vet vi egentligen om värdlandet?
Text: Carl Undéhn
Visumtvånget slopades för flera år sedan, men ännu har inte många svenska turister hittat dit. Få har egna erfarenheter av landet och för de flesta är nog bilden av Ukraina lika med den av Ryssland. En, med handen på hjärtat, inte alltför smickrande bild färgad av allt från James Bond-filmer till nedärvd rysskräck. Det är knappast en överdrift att påstå att vi inte vet mycket om detta Europas största land. Det gjorde inte heller jag när det blev dags för en något oplanerad resa till Kiev. Med begränsade förkunskaper valde jag att till en början förlita mig på min generaliserade bild av landet. De första intrycken stämde också bra. Gränspolisen var lika butter som väntat, ankomsthallen kändes dyster och det hela passade in i min James Bond-bild av Ukraina. Det slutade heller inte där. Busschauffören som tog mig in till centrum var utan tvekan full. Den röda nyansen i hans ansikte vittnade om många års vodkadrickande på dagtid. Självsäkerheten stärktes, jag tyckte mig kunna ordna in landet i ett fack samtidigt som bussen rusade fram på motorvägen mellan betonghus i olika nyanser av grått. Med både tinnar och torn försöker ukrainarna ge sina förorter ett sken av medeltida riddarborgar. Försöket har dock misslyckats fatalt.
Men plötsligt händer något. Bussen passerar floden Dnepr och riddarborgarna i betong byts ut mot färgglada fasader i jugendstil. Min förutfattade bild av landet börjar krackerlera samtidigt som problemen tar vid. I Kiev råder övertygelsen att det kyrilliska alfabetet räcker gott och väl. De har ju inga problem att läsa våra latinska bokstäver så varför skulle vi inte behärska deras? Bra fråga kan tyckas, men inte till mycket hjälp vid ett besök i Kievs imponerande och skrämmande tunnelbana. Byggd efter andra världskriget fungerar den som både transportmedel och skyddsbunker. Det är en av de djupaste tunnel-banorna i världen. Rulltrapporna ned i mörkret går i turbofart och det krävs viss kunskap i längdhopp för att kliva på bandet. Stationerna är rena och helt befriade från skadegörelse. Något annat det är ont om är skyltar och de få som finns är med kyrilliska bokstäver. Utöver det är tunnelbanan konstant fylld till bristningsgränsen och det är omöjligt att se mer än en centimeter framför sig. Jag har inga bevis, men min uppskattning är att det ständigt befinner sig minst en miljon människor i de tunnlar och tåg som rusar fram djupt under staden. Kiev är alltså ingen turistanpassad stad. Faktum är att det inte ens finns ett turistkontor. Hotellen följer ofta konceptet dåligt och dyrt så det bästa är att hyra en lägenhet. Oavsett om du bara stannar en natt eller längre finns bra och prisvärda lägenheter att hyra. Bli däremot inte förvånad om du måste hämta din nyckel i ett mörkt trapphus på en bakgata utan vare sig nummer eller gatuskyltar.
Efter upphämtad nyckel och en vild taxifärd till min lägenhet är jag redo att ta mig an denna stad. De första intrycken imponerar. Vackra hus och vackra människor i en ljummen kväll. Jag går till torget Maiden Nezalezhnosti, Kievs absoluta mittpunkt och skådeplats för orangea revolutionen 2004. I närheten leder Andreasbacken ned till hamnkvarteren Podil. Det är stadens äldsta delar som klarat sig undan Hitlers bomber och Stalins förnyelseprojekt. Idag är det ett kvarter som har den slitna charm som ofta uppstår där läget är bra och hyrorna låga. På helgen förvandlas Andreasbacken till en loppmarknad. Kullerstenen är den värsta jag sett och innan du sätter fart är det bra med en reseförsäkring i fickan. I backens övre delar säljs massproducerade ”hantverk” och mer eller mindre äkta föremål från andra världskriget. Längre ned sitter babuschkas som säljer bär och gamla kläder. Det är som att turisterna aldrig lyckas kämpa sig hela vägen ned på den livsfarliga kullerstenen.
Podil ska vara området ”där det händer” så jag bestämmer mig för att tillbringa kvällen där. Gamla spårvagnar rasslar förbi kioskerna där folk samlas för att dricka öl. Så även jag. En kvinna kommer förbi, frågar något på ukrainska men växlar snabbt till engelska. Hon heter Nathalia, ska träffa vänner en bit bort och plötsligt står jag längst in på en klubb i en källare. Inredningen går i internationell, vit stil men stämningen är mer som en bykrog vid en skördefest. Det firas en födelsedag och alla sjunger, dansar och dricker till ukrainska hits ur högtalarna. Det dröjer inte länge innan Nathalia ställer frågan jag väntat på.
– Vad tycker du om tjejerna?
Sedan kommunismens fall har sexturismen blivit ett stort problem i Ukraina. Något som stod klart redan på planet hit. I stolen bredvid satt en vodkadrickande norrman som tipsade om boende för att slippa ha långt till en bordell. Det var hans åttonde besök i landet och han kunde knappt vänta tills vi var framme.
– Ukraina er et kongeland! utbrast han glatt efter varje klunk av vodka.
Manliga besökare kan alltså räkna med att lokalbefolkningen utgår ifrån att syftet med resan inte bara är att upptäcka ett nytt land och många fruktar att sommarens EM kommer att leda till ökad prostitution. Sedan flera år kämpar därför kvinnoorganisationer under parollen ”Ukraina är ingen bordell”. När jag som svar berömmer både kvinnornas och stadens skönhet blir Nathalia stolt men invänder snabbt:
– Vill du se något vackert ska du till Odessa. Vi från Kiev åker dit så ofta vi kan. På sommaren är det ett stort party dygnet runt. Redan nästa dag ska hon dit igen.
Den lilla rapportering vi får om Ukraina handlar ofta om en sak: öst eller väst. Ska landet söka sig till väst och EU eller öst mot Moskva och ”Moder Ryssland”? Det är en högst aktuell fråga i den unga och instabila demokratin. De som vill se landet närma sig väst har, inte helt oväntat, ofta bättre kunskaper i engelska. Talar du varken ryska eller ukrainska är det alltså den ståndpunkten du kommer möta. Så är också fallet när jag träffar Tania, Sherez, ytterligare en Tania och Igor på en bar. De är alla unga, västinriktade kievbor med en klar önskan om Ukrainas framtid.
– Vi vill gå med i EU och bli en del av Europa, säger Sherez bestämt. För dem är begreppen ”framtid” och ”väst” en och samma sak. De bor alla i skogen av betong på andra sidan floden men måste ändå klassas som priviligerade. De reser till musikfestivaler i Spanien och ska snart tillbringa en helg i London. Men de berättar också om resor till Moskva och St. Petersburg.
– Vi talar ju alla ryska, det är språket vi vuxit upp med. Men våra barn ska tala ukrainska, säger Tania och får medhåll av den andra Tania. Sherez är från Odessa. Både han och de andra talar varmt om hans hemstad. Ljuset, dofterna, värmen, människorna, maten, historien. Odessa verkar locka de frusna huvudstadsborna med samma förförelse som nordeuropéer drömmer om Medelhavet. Till slut går det inte att värja sig mot hyllningarna till staden i södern. Jag måste till Odessa. Nästa dag köper jag därför en biljett. Tåget avgår klockan nio morgonen därpå. Tio timmars resa till priset av 100 kronor.
Men söndagen har just börjat och det är dagen då Kievborna gör vad de är bäst på: flanera. Huvudgatan Khreschatyk stängs för trafik och förvandlas till en blandning av catwalk och stadsfestival. Boutiquerna ligger på rad och den som gillar att shoppa lyxigt har hamnat rätt. Mer intressant är dock varuhuset Tsum, ett sovjetiskt shoppingtempel på fem våningar. På kvällen fylls barerna av folk som inte vill acceptera att helgen snart är slut. Barer som inte alltid är lätta att hitta då de ofta gömmer sig i källare på mörka innergårdar. Populära exempel är intellektuella Voina i Mir (Krig och Fred), tyskinspirerade Violas Bierstube och Art Club 44 med open jam. Stämningen är hög och det är lätt att stanna till långt in på morgonen. Jag har däremot ett tåg att passa.
Tåget till Odessa avgick kvällen innan från Moskva. Vid ankomst i Kiev är det redan fullt av passagerare och känslan av en natt genom Östeuropas slätter. En känsla som förstärks av att inga fönster går att öppna. I min kupé sitter en annan passagerare som visar sig vara en tysk på resa genom Ukraina. Han hyllar landet för dess mat och människor, men klagar på att det är för lite ordning på saker och ting – framförallt trafiken. Två minuter över nio rullar tåget ut och en skumpig resa på 400 kilometer tar sin början. Vagnarna är nästan helt i gjutjärn, väggarna täckta av träpaneler, i fönstren hänger gardiner och plastblommor. Jämfört med svenska tåg, som ofta påminner om tandläkarkliniker, är dessa betydligt mer hemtrevliga. Men rälsen är inte den bästa och det står snart klart varför resan tar tio timmar. Under resan känns beskrivningen av Ukraina som ”Europas kornbod” träffande. Hela landet verkar bestå av ett gulbrunt fält. Vad som till en början är öppet och vackert blir efter fem timmar olidligt tråkigt. Förutom tysken och jag består övriga resenärer av enkla människor. De rika tar flyget eller stadsjeepen med tonade rutor till Odessa. Enda gången vi tilltalas försöker två kvinnor sälja yoghurt genom att trycka flaskan i ansiktet för att visa att den är kall. När vi kommer till Odessas förorter blir det fart i de andra kupéerna. Under resan har alla haft bekväma träningsoveraller. Nu tas söndagskostymen och blusarna fram. Alla gör sig fina för att möta sina nära och kära som väntar på stationen. Solen har precis gått ned och den ljumma luften blandas med sorgsen musik frånhögtalare på perrongen. Att skapa emotionell stämning med musik är en ukrainsk specialitet. I parker och museum finns alltid dolda högtalare som förhöjer känslan platsen ska förmedla.
Kievbornas vurm för Odessa är lätt att förstå. Staden grundades av Katarina den stora och byggdes som ett skrytbygge, ett söderns St. Petersburg i solen vid Svarta Havet. Den kosmopolitiska staden är ännu en kulturell högborg men idag mest känd som en sommar- och partystad. Men när jag är här är högsäsongen över och Odessa visar sig från en lugnare sida.
– Det känns som Berlin dagen efter Love Parade, säger tysken och han kunde inte ha mer rätt. Cirkusen har lämnat staden och kvar är bara dess skönhet. Odessa är inte bara vackrare än Kiev utan också mer rysk. De flesta har ryska som modersmål och banden österut är starkare än i huvudstaden. På Privoz-marknaden märks också att staden ligger på gränsen till Främre Asien. Det var Sovjetunionens största marknad, men glöm allt du trodde om livet i Sovjet som byråkratiskt och stelt. Privoz är klischébilden av en rörig, sydländsk bazaar. Här säljs allt mellan strumpor och levande djur. Det är ett virrvarr av varor och människor där ingen orkar hålla ut mer än en halvtimme. Ett mer angenämt besöksmål är Schevchenkoparken som breder ut sig på en höjd ovan Svarta Havet där dofter och växtlighet för tankarna till Medelhavet.
Trots berömda marknader, vackra parker och pampiga operahus är Odessas mest omtalade byggnad något helt annat. Nämligen den 27 meter höga Potemkintrappan. Stadens symbol förevigades 1925 i Sergei Eisensteins stumfilmklassiker Pansarkryssaren Potemkin. I filmen skildras hur tsarens trupper utför en massaker i trappan. Nu tyder det mesta på att det aldrig skedde en massaker just där, men som så ofta annars överträffar filmen verkligheten och trappan skrevs in i historien. Långt innan jag kämpade mig upp för Potemkintrappan var min generaliserade bild av Ukraina krossad. Decennier av kommunism har satt sina spår, i synnerhet vad gäller service och standard. Men James Bond-bilden av den forna gråa Sovjetrepubliken Ukraina kunde inte vara mer fel. Efter några dagar av sol och god mat blir det dags att lämna vackra Odessa. Utanför stadens lilla flygplats sover hundar under bilar bredvid soldater i khakiuniform och loafers. Inne i terminalen river en flygvärdinna min biljett och ger tillbaka den med ett leende.
– Good luck, säger hon innan dörren till flygplanet stängs.
Topp fem Kiev
Rodina Mat
Stadens mest bisarra och imponerande landmärke. En över 100 meter hög kvinnostaty i stål skyddar Kiev med sitt svärd och sköld med Sovjets emblem. Går inte att missa.
Puzata Khata
Denna kedja med traditionell ukrainsk mat är räddningen för hungriga magar med liten budget. Viss skolmatsalskänsla tack vare brickorna och köerna men för den billiga pengen oslagbart gott. Hittas överallt i centrum.
Hydropark
Kievs egen stadsplaya. På ön med samma namn i floden Dnepr hittas både sandstränder och ett utomhusgym byggt av gamla bildelar. Bad sker på egen risk, kom ihåg att Tjernobyl ligger omkring tio mil norrut. Tunnelbanestation “Hydropark”.
Kozats’ka Vtikha
En lantlig ukrainsk restaurang på en innergård mitt i Kiev. Kyparna bär traditionella kläder och serverar gudomligt god borsjtj (rödbetssoppa). Adress: Khreschatyk 44.
Besarabkamarknaden
Enorm saluhall med kött, fisk, ost, frukt och grönt. Försäljarna kommer från alla delar av forna Sovjetunionen och erbjuder många oväntade lokala specialiteter. Adress: Besarabkatorget.
Topp fem Odessa
Café Kompot
Mysigt och stiligt kafé med en fransk touch. Stans bästa kaffe och enkel men god mat. Finns ett till i de slitna kvarteren nära tågstationen som är mindre stiligt men har lika gott kaffe. Adress: Deribasovskaya 20.
Schenvchenkoparken
Enorm park på en kulle över Svarta havet. Vegetationen och dofterna för tankarna till Medelhavet. En öl med blick på solnedgången över vattnet är en perfekt början på kvällen – något inte ens det enorma antalet vildhundar i parken kan förstöra.
Bier and Friends
Namnet talar för sig själv. Trevlig ölbar inredd som rökrummet på ett östeuropeiskt lantgods. Priserna är låga men snåljåpar kan beställa vid bardisken där det alltid är 20 procent rabatt. Adress: Deribasovskaya 9.
Bliny
Östeuropeisk klassiker. Pannkakor som kan fyllas med både kött och fisk. I Odessa dränker de dem gärna i honung -– en självklar vinnare.
Arcadia Beach
Odessas klassiska strand. Här ligger stans största nattklubbar som Ibiza och Itaka. Runt omkring finns även en halvt övergiven nöjespark med uråldriga maskiner.
