48 timmar Kiev

Billig mat, bra uteliv och en stark ungdomskultur. Östeuropas Berlin har allt det plus ett snyggt alfabet. Victoria Machmudov har gjort ett återbesök i Kiev.

Som barn avskydde jag att bli medtvingad på de årliga familjeresorna till Kiev men i vuxen ålder har jag tack och lov upptäckt staden på nytt och blivit en militant Kiev-förespråkare, så till den grad att flera vänner menar att jag borde få jobb på en ukrainsk turistbyrå. När vi anländer i Kiev har jag inte varit där på två år.

Vi landar på Zhuliany-flygplatsen och tänker egentligen ta en buss in till centrum men får sedan syn på en bil med en Uber-loggan. Vi har inte beställt någon men chauffören verkar inte vänta på någon körning så vi går fram och frågar om han är ledig. Det visar sig vara ett bra beslut. Vi lyckas undgå de skyhöga taxipriserna och är på hotellet inom 30 minuter. Min pappa som är född och uppvuxen i staden förklarar senare att många Uber-förare även tar emot kunder från gatan för att kunna tjäna pengar svart.

Det är 30 grader sol och vi behöver svalka oss. Efter att ha checkat in på hotellet tar vi med oss baddräkt och bikini och drar direkt iväg till stadsön Hidropark som ligger längs med floden Dnepr och som under somrarna drar till sig rejält med soltörstande folk. Kievborna plaskar runt i vattnet men vi får höra att det är förorenat och väljer istället att lyxa till det och hyr solstolar på poolalternativet Bora Bora Beach Club. Somliga menar nämligen att det fortfarande kan finnas radioaktiva partiklar kvar från kärnkraftverksolyckan som inträffade i Tjernobyl, ca 100 km från Kiev, i mitten av 80-talet. Här har vi utsikt till nudiststranden på Trukanovön mittemot och en man som sysslar med den häftigaste vattensporten jag någonsin sett. Han svävar på en bräda flera meter över vattenytan, vad jag efter en googling får veta kallas flyboarding. Vi får även bevittna en fotografering med en modell som poserar överdrivet sexuellt och konstaterar att mottot ”less is more” inte gäller här. Vi är för övrigt de enda tjejerna som kommit dit osminkade.

Vi beställer drink efter drink men gör misstaget att inte dricksa emellanåt vilket leder till att vår sista beställning ignoreras och att vi efter lång väntetid väljer att lämna stället. Servitörerna i Kiev förväntar sig åtminstone 10%, lämnar man inget får man räkna med dåligt bemötande. Det bör man i och för sig göra i vilket fall som helst, att få ukrainare att dra på smilbanden är nämligen ingen dans på rosor.

Vi beger oss sedan vidare till fots till Skvorechnik (fågelboet, på svenska) för lunch, ett litet näste under bar himmel där hippies iklädda batik serverar veganska och vegetariska rätter. Vi slår oss ned i en av trädkojorna omgivna av drömfångare och tygstycken som svajar i vinden. Därefter spanar vi in muskelknuttarna som spänner sig på utomhusgymmet Kachalka, byggt av skrot och bildäck, som blivit lite av ett landmärke i Kiev. Sedan tar vi metron till Lisova, slutstationen på röda linjen, för second hand-shopping.

Lesnaya-marknaden har bland annat figurerat i Vogue, så förväntningarna är skyhöga. Vi inser snabbt att det behövs tid och tålamod för att finna fynd i dessa baracker och här bemöts vi av den ena surpuppan efter den andra. Flera babushkor verkar motvilliga till att sälja och suckar när vi går igenom högarna med kläder. Språkbarriären är dessutom ett faktum så kommunikation med händerna kan vara behändigt. Tillslut går jag därifrån med en skjorta och ett linne för 10 ukrainska hryvnia styck, motsvarande ungefär 3 svenska kronor.

Middag blir det på Mama Manana. Det kryllar av georgiska restauranger i staden och Mama Manana har bra betyg på Trip advisor. Mysfaktorn är hög. Jag äter sallad med valnötskräm och ostbrödet chatjapuri som smeker gomen. Rekommenderas varmt!

Kvällen avslutas med en barrunda som börjar på Kosatka och avslutas med drinkar på Living Room i historiska kvarteret Podil – ett mysigt ställe som lockar till sig en blandning av lokalbefolkning, backpackers och expats. Vi träffar en fransk adrenalinberoende “krigsjournalist” som blir stött när jag ifrågasätter hans motiv till yrke, och en ukrainare som menar att det bästa sättet att bota depressioner på är att gå tillbaka och lyssna på den musiken man diggade som tonåring. För honom var det Green Day.

Dag två sover vi ut och börjar dagen med att vandra runt på huvudgatan Khreshatik. Vi kollar i souvenirbutiker fyllda med matryoshkadockor i underjordiska gångar (på många ställen behöver man nämligen gå under marken för att komma över till andra sidan gatan) och passerar självständighetstorget Majdan som ockuperades under revolutionen som utbröt 2013. Sedan slår vi oss ned på Katyosha för lunch. Katyosha är en pittoreskt restaurangkedja som tilltalar med sin estetik daterad till 50-talet (?) – correct me if I’m wrong. I ingången möts vi av en servitör, med förkläde och en pistol tatuerad på vänstra kinden, som ser ut att hata sitt liv. Jag undrar hur den här killen hamnat här och älskar tanken på att någon faktiskt anställt honom.

På Katyosha serveras autentiskt, traditionell ukrainsk mat som vareniki – dumplingsliknande degknyten med potatis-, kål-, svamp- eller ostfyllning (finns även i söt variant) serverad med smetana och stekt lök samt rödbetssoppan bortsj och majonäsindränkta olivier-salladen. Bakom en glasruta kan man se de äldre damerna knåda och förbereda vareniki-degen. Vi beställer in alldeles för mycket men notan landar ändå på en rimlig summa. Vi lägger förresten märke till att servitörerna inte har för vana att servera maten samtidigt här, den kommer ut så fort den är klar.  

Därefter beger vi oss till samtida konstmuseet Pinchuk för en dos av kultur. Den pågående utställningen intresserar inte så värst vilket inte är någon större förlust med tanke på att inträdet var gratis. Vi fastnar vid den ytterst instagram-vänliga toaletten som skiftar i alla regnbågens färger.

Fortfarande mätta från lunchen bestämmer vi oss för att skippa middagen och försöker istället hitta en bar att hänga på. Det är vardag, gatorna är tomma och barerna verkar stänga tidigt. Ett bra tag får virra omkring innan vi tillslut smiter in på Podil East India Company, en cocktailbar som bjuder på en generös drinklista med influenser från östasien och som sticker ut med sin klein-blåa exteriör. Vi slår vi oss ned i ett av fyra rum och märker hur lugnet sköljer över oss. Det här var precis vad vi behövde.

INFÖR RESAN

• Cash is king 

• Tre användbara fraser: Privjet betyder hej (informellt men betydligt mycket lättare att uttala än strasvojtje), spasiba är tack och Ya nje gavari paroski = jag pratar inte ryska. 

• Ukrainare är besatta av dill så gillar du det inte är det här helt fel destination för dig. 


KROGLIV

Orang+utan
Sichovykh Striltsiv St, 72
Hipstermagnet som sägs vara den bästa vegetarianen i stan. Finns på två adresser i staden.

Roshen
Khotynska St, 2
Ukrainas motsvarighet till Marabou som presidenten Petro “chokladkungen” Porosjenko lovade att sälja under sin valkampanj om presidentposten (det hände inte). Här finns även den berömda Kiev-tårtan med smörkräm och maräng att få tag på.


Closer
Nyzhnoiurkivska St, 31
Technokidsens favorittillhåll. Håll koll på Facebook-sidan för info om klubbkvällar.

BOENDE

Dream House
Andriivs'kyi descent, 2
Östeuropeisk hostelkedja några minuters gångavstånd från Sankt Andreas-kyrkan – i min mening stadens vackraste – och inte långt ifrån några av stadens bästa barer. Hushåller även omåttligt populära Druzi café.

Hotel Salute
11-B, Ivana Mazepy Str
Ligger vid världens djupaste tunnelbanestation, Arsenalna, och är en av stadens mest kända byggnader. Värt ett besök om man vill knäppa lite bilder på äkta sovjetisk arkitektur i betong.

Bursa
Kostiantynivska St, 11
Relativt nytt och lagom pretentiöst hotell med tillhörande konstgalleri som ämnar att främja ukrainsk konst- och kulturliv med hjälp av hotellets intäkter.