48 timmar Bombay

Teodor Stig-Matz tillbringade 48 timmar i indiska Bombay för att landa i att ni inte bör göra detsamma.

Han sitter i skräddarställning på flygplatsens golv, vi ska med samma flight till New Delhi där jag ska byta plan till Bombay. Var han ska har jag ingen aning om. Det enda jag vet om honom är det jag ser: rakat hår, en t-shirt med yin & yang-symbolen och ett oljefat som han spelar frenetiskt på. Han är alla mina fördomar om Indienresenären bekräftade. 



Kaoset i Bombay är helt sinnessjukt. Min taxifärd från flygplatsen till hostelet påminner om Mad Max. Bilarna går i hundra och alla kör konstant om varandra som om de vore blivande pappor på väg till BB. Jag har dödsångest och önskar att jag stannat i november-Sverige istället för att spendera två månader i Indien. 

Bombay Backpackers Hostel heter stället jag ska bo på. Läget är uselt men personalen är tillmötesgående och inredningen är mysig. Det är inte trafiken på vägen utanför. Mina första timmar i Indien spenderas därför med att jag sitter och funderar på hur jag ska ta mig över gatan utan att dö.

Min räddning blir dansken Peder, 53. Han är någon form av äventyrare på cykelfärd runt Indien.

– Vet du inte hur du ska göra för att gå över gatan? garvar han lätt hånfullt. Har du aldrig varit i Saigon?

Jag svarar att nej, det har jag inte, varpå han förklarar för mig att det helt enkelt handlar om att bara gå ut i gatan och låta bilarna stanna för en. Jag tycker det låter livsfarligt – men cykeldansken lovar att han ska hjälpa mig så att vi kan dricka öl på en bar på andra sidan.

Att korsa en väg i Bombay är 20 sekunder av total panik. Men med hjälp av Peder klarar jag det, inte utan att jag känner en viss stolthet efteråt. Baren vi sätter oss på heter The Beer Stock Exchange. Priserna på öl och drinkar går upp och ner beroende på hur ofta de beställs. På väggarna hänger det skärmar som visar priserna och om de stiger eller sjunker. Oftast är de på väg upp, men det är ett roligt koncept. Stället känns väldigt västerländskt, och kontrasten mellan baren och gatulivet är stor. Detta, ska jag komma att upptäcka, är typiskt för staden. Allmänt kaos, barn som sniffar lim och folk som ligger och svälter på gatorna, men också gallerior som hade kunnat vara Nacka Forum och finölsbarer med både interiör och priser som gör att det känns som att man är på Nytorget.

Min andra dag i staden får jag uppleva ytterligare ett transporthelvete: att ta pendeltåget. Jämfört med Stockholms tunnelbana så påminner det här mer om en krigszon där alla är höga på meth.  Folk hoppar av tåget i farten, sen börjar en anstormning utan dess like. Resenärerna knuffas, skriker och hoppar typ över varandra för att komma på först. I vagnen är det så packat att man knappt kan andas. Det finns inga dörrar, så människor hänger ut från tåget. Över 2 000 personer om året dör i Bombays tågtrafik, om man själv rest i den är det inte en siffra som förvånar.

Väl av tåget träffar jag författaren Murzban Shroff, en bekant till min mamma som lovat att han ska visa mig runt i stan. Han har bott i Bombay hela sitt liv, hur någon klarar av att spendera mer än två dagar här är för mig helt obegripligt – men han verkar vara en trevlig kille.

 Han visar mig Gandhis hus som numera huserar ett museum. Där förklaras landsfaderns liv och kampen för självständighet från britterna med hjälp av små dockor. Det är ett fint hus och en bra historielektion. Murzban berättar för mig att Gandhis pappa dog när han hade sex och att det nog var därför Gandhi själv valde att leva i livslångt celibat. Han berättar en massa annat om Gandhis liv också, men det är det enda jag minns.



Efter mer sightseeing, bland annat visar Murzban mig en slum som sköter stora delar av Bombays tvätt, äter vi middag hemma hos honom och hans mamma. De bjuder mig på en himmelsk daal med ris och ett sött indiskt vin som jag inte gillar men ändå dricker fem glas av för att klara taxiresan tillbaka till hostelet. 

Under färden tillbaka får jag agera Tina Thörner till chauffören – staden är så stor att inte ens taxichaffisarna hittar. När jag kommer till mitt hostel är jag så trött att jag inte ens orkar röka gräs med de andra gästerna, som inkluderar två basker med dreads och en brittisk tjej som inte tror på vaccin men undrar var man kan köpa billigt Valium utan recept. Jag går och lägger mig för att nästa dag lämna staden.

Det bor över 12 miljoner människor i Bombay. På många sätt känns det som att alla dessa plus lika många bilar kastats ner i staden och att någon sedan har skakat om den. På köpet får man dessutom en massa backpackers som är parodier på sig själva. Det är ett kaos jag inte skulle utsätta min värsta fiende för, och jag vill aldrig mer återvända – men det är ändå ett helvete jag är glad att jag fått utstå.

Läs även om när Frasse Levinsson åkte till Moskva, sköt med Kalashnikov, åt sitt livs godaste måltid och fick se sina fördomar komma på skam