Teodor Stig-Matz reser till Polen för att äta gofry samt inse hur mycket den svenska kronan har tappat i värde.
Vår gemensamme vän O fyller 30, så jag och min kompis S har bokat en överraskningsresa till Gdansk för att fira honom. Födelsedagsgrisen vet att vi ska resa någonstans, men inte var. Den enda ledtråden vi har gett honom är en rebus med bilder på rapparen Eazy-E och fotbollsspelaren Nicklas Bendtner (en gangster, eller ”G”, och en dansk, inte så svårt imho!), men den lyckas han inte lösa.
Vi är lite rädda att vår vän ska bli besviken när han får reda på att det är till Polen vi ska åka. Hade vi inte kunnat anstränga oss lite mer än att boka den absolut billigaste flygresan i Ryanairs sortiment? Nej, är svaret på den frågan, men det visar sig vara okej. O blir glad när han får höra att vi ska åka till Polen – nästan väl glad, kan jag tycka: när jag fyller 30 vill jag åtminstone till Bulgarien, helst någonstans fetare än så.
Efter en flygresa som nästan inte blir av alls eftersom S sitter på toaletten och glömmer bort tiden när det är dags för boarding landar vi i staden som tyvärr – men av ganska förklarliga skäl – valde bort sitt coolare tyska namn, Danzig, efter andra världskriget.
Man brukar kunna få en bra bild av en stad och dess energi av att lyssna på musiken taxichauffören spelar på väg från flygplatsen. Här är det Scorpions, Ace of Base och någon sorts polsk motsvarighet till Roger Pontare som gäller. Den enda gemensamma nämnaren jag kan komma på är att alla känns som att de har frontfigurer som någon gång åkt dit för rattfylla. Det är oklart om detta säger något om Gdansk, men det rimmar väl med chaufförens körstil.
Vårt Airbnb ligger i Gamla stan. Denna stadsdel består till hälften av medeltidshus, till hälften av nya hus byggda på ett sätt som får en att inse att Polen är ett land där Arkitektupproret redan har vunnit. Alla nybyggen är ritade i samma stil som husen från 1300-talet. Det ser väldigt billigt ut, och skapar en känsla av att befinna sig i en stad designad av en femåring på uppdrag av Mattias Karlsson (SD). I fjärran skymtar jag några stilrena modernistskrapor från kommunisttiden. Allt var kanske inte kanon, men hus som vuxna kan uppskatta kunde de i alla fall bygga.
Men, men, nu ska jag sluta klaga. Allt är inte dåligt. Maten är exempelvis utmärkt, eller i alla fall helt okej. Första dagen beger vi oss till restaurangen Bazar, som enligt en snabb googling ska vara bäst i stan på bigos, Polens nationalrätt. Det är egentligen aningen varmt för att trycka en köttgryta spetsad med korv och surkål, men man får ta seden dit man kommer, och det är faktiskt en riktigt god rätt. Köttet är mört, surkålen sur och korven korv. Kanske inte lika gott som ungrarnas gulasch, men hästlängder bättre än kalops eller vad som nu är vår nationalgryta.
"De senaste åren har landet genomgått en moderniseringsprocess i allt utom synen på aborter"
Jag har bara varit i Polen en gång tidigare. Då var jag tolv år, och vad jag kan minnas var landet då ungefär som man tänker att gamla östländer ska vara: väldigt, väldigt billigt. Så är inte längre fallet. De senaste åren har landet genomgått en moderniseringsprocess i allt utom synen på aborter. Det är förvisso inga Magda-priser än, men nog är det lite dyrt. En bärs kostar i regel 30 kronor, en huvudrätt på krogen 150. Ungefär som på Dovas när man var 20 alltså. På ett sätt skiljer sig dock landet från Stockholms sunkhak år 2013: det är extremt rent överallt. Även detta känns som en del av moderniseringsprocessen, och märks inte minst på toaletterna, som för det mesta är så skinande sterila att de hade kunnat användas som operationssalar.
Vi avslutar kvällen på den föga fantasifullt namngivna baren Craft Cocktails, där vi blir serverade otroligt goda Ramos gin fizz och diverse andra drinkar. Det känns härligt, men hade känts ännu härligare om man fortfarande hade fått röka på krogen i Polen. Även denna rest av det gamla öst har dock försvunnit. Förmodligen bra för personalens lungor, men mindre kul för oss.
Dag två inleder vi genom att äta hela Polens favoritsötsak: belgiska våfflor, eller gofry som de kallas här. Dessa finns överallt och serveras med grädde, diverse toppings samt sylt. Här måste jag ge polackerna beröm. Av alla kulturella företeelser man kan plocka in från Belgien – på rak arm kommer jag att tänka på afrikanska kolonier med slavtema samt pedofili – är våfflor bland de bättre alternativen.
Efter frukosten är det dags för två maffiga museibesök. Först går vi till det stora andra världskriget-museet och sedan bär det av till det nästan lika stora tillägnat den anti-kommunistiska fackföreningsrörelsen Solidaritet. Dessa verkar fylla ungefär samma syfte för den polska staten: att visa för turister att 1900-talet var 100 år där ingen person från Polen gjorde ett enda fel. Särskilt tydligt blir detta i andra världskriget-museet, där man nästan helt blundar för det faktum att många invånare i det djupt antisemitiska Polen knappast hade något emot att tyskarna mördade landets judar. Att en del polacker till och med hjälpte till att utföra mänsklighetens värsta brott nämns förvisso i terms and conditions-liten text på ett par ställen, men överskuggas helt av monument om hur jävla grymt Polen är. Solidaritets-museet bjuder på en liknande känsla. Här berättas det om hur häftigt det var när landet stod upp mot kommunismen och hur allting sedan dess har varit super. Ett par dagar tidigare har 500 000 människor samlats i Warszawa för att demonstrera mot den nuvarande regeringen och dess antidemokratiska tendenser.
Med det sagt är båda museerna påkostade, ambitiösa och väl värda att besöka – i alla fall om man förmår att tänka bort allt det nationalrunkiga.
På kvällen blir vi mycket glatt överraskade av restaurangen Shanti, som bjuder på den godaste indiska maten i alla fall jag har ätit utanför Indien. Köttet i min biryani smälter i munnen, och det paneerfyllda naanbrödet spelar i en helt annan liga än något jag har ätit i Sverige. Efter denna festmåltid bär det av för att se Champions League-finalen mellan Inter och Manchester City. Tyvärr hamnar vi på ett ställe som är fullt av norrmän som på grund av Haaland har förvandlats till City-supportrar. Många tror att engelska fotbollsfans är jobbiga, men de har aldrig utsatts för norrmän som lajvar brittiska fotbollsfans.
Vår sista morgon inleder vi med ännu en gofry innan vi sätter oss på ett ställe för ett glas innan det är dags för att åka hem. På barens toalett ser jag det sjukaste jag har sett under denna resa. Toaletten är av rymdskeppsmodell och ser ut att vara hämtad direkt från Tokyo. Den har ett plastöverdrag på sitsen, som byts ut med hjälp av ett knapptryck. Snart är det väl polackerna som kommer att dra till Sverige och förundras över hur billigt och sunkigt det är.
