Teodor Stig-Matz har förvandlats från människa till djur i kärlekens stad.
Gänget som sitter framför oss på morgonplanet från Landvetter är sju, åtta stycken; alla killar, muskulösa, snaggade, mellan 20 och 30 år gamla. De pratar uppspelt med varandra, får upprepade tillsägningar av flygvärdinnan eftersom de slarvar med munskydd – och på deras telefoner syns videor på män som slåss med varandra i gatumiljö. Efter att ha tjuvtittat en stund inser jag att de sitter och tittar på sig själva. Det här är alltså inte vilka råskinn som helst, utan den franska delegationen i King of the Streets, den illegala slagsmålsgala som det senaste året har genererat stora rubriker i Göteborgspressen. Jag blir nästan sugen på att gå fram och fråga om autografer.
Mimmi, min flickvän och reskamrat, är inte fullt lika starstruck som jag. Trots detta är vi båda på lysande humör när vi landar i Paris, den franska huvudstaden som en internationell publik i fjol fick upp ögonen för i samband med Netflix-succén Emily in Paris. Eller: på ytan är vårt humör lysande, längtande efter goda middagar, intressanta museum och romantiska promenader. Under denna slöja av förväntningar finns det dock en gnagande oro. Vid bokningen av boende har vi nämligen gjort en Faust-doftande trade-off.
Hotel La Finca har ett bra läge i det 11:e arrondissementet, är hyfsat billigt och ser välinrett ut. Men dessa fördelar kommer med ett pris: på de bilder boendet marknadsför sig med är det nämligen inte – som är brukligt vid reklambilder för hotell – något smekmånadsfirande par eller glatt tjejgäng som poserar. I stället är det en thruple, en triad, en Big Love-situation, helt enkelt en kille och två tjejer som för att använda polylingo gosar runt i lakanen. Vi fruktar alltså att hotellet vi har valt är sexpositivt och att vi, två normalpryda svenskar, ska tvingas in i någon sorts menage-jag-vet-inte-vad. Våra farhågor visar sig dock vara kraftigt överdrivna. Lotharion från trekantsbilderna står förvisso i lobbyn, men gör inget olämpligt – och även om väggarna pryds av fotokonst av det mer suggestiva slaget tänker vi att det är något man får tåla när man är i Stig Larssons favoritstad.
Vi är hungriga som djur och bestämmer oss för att börja vår kulinariska resa med att gå till L’as Falafel som ligger i det judiska kvarteret Marais och är Paris mest kända utskänkare av mat som serveras i pitabröd. Detta val av lunchrestaurang är vi tyvärr inte ensamma om, och en stor del av vår första förmiddag på semestern tillbringas därför i en kö, något vi på förhand trott att vi skulle kunna undvika genom att strunta i att gå upp i Eiffeltornet och andra barnfamiljsaktiviteter. Väl inne får vi ett bord och varsin meny som pryds av texten recommended by Lenny Kravitz – information som varken sänker eller höjer förväntningarna på maten.
Det senaste året har fåfänga och intellektuellt mindervärdeskomplex fått mig att försöka lära mig franska. Knappt en dag har gått utan att jag har gjort mina övningar i Duolingo, och innan resan föreställer jag mig att jag ska klara mig helt okej – i alla fall vid beställningar och småprat. Att så inte ska bli fallet uppenbarar sig dock redan på L’as Falafel. Jag klarar mig genom några meningsutbyten, men sedan kommer något jag inte förstår och vid första tecken på osäkerhet utbrister servitrisen ”Anglais?”. Att fransoser – särskilt de i Paris – numera pratar hyfsad engelska visste jag om sedan tidigare. Däremot blir jag förvånad över att flera av dem genuint verkar tycka om att göra det. En stolthet hörs i deras röster, som att det är något speciellt med att staka sig fram på ett språk resten av världen pratar flytande innan lågstadiet.
Nog med min bitterhet över mina bristande franskakunskaper; Lenny Kravitz rekommendation visar sig stämma, falafeln är krispig och smakrik, brödet är luftigt och varmt och på köpet får man hummus och tahini som får en att förstå vad det egentligen är palestinierna och israelerna slåss om. Mätta och belåtna lämnar vi restaurangen för att besöka det närliggande Picassomuseet. Vid vårt besök är bara två av den vackra 1600-talsbyggnadens fyra våningar öppna. Detta räcker dock gott och väl då det tar i alla fall ett par timmar att gå igenom allt. Fram till januari pågår en parallellutställning där spanjorens verk samsas med den franske konstnären Auguste Rodins skulpturer. Här bjuds vi på en resa genom den moderna konstens födelse och en lärorik lektion i hur Picasso inspirerades av sin äldre kollega. I museishoppen finns replikor av Rodins verk som säljs för 900 euro. Har du mycket pengar över och är sugen på att ha en byst av Honoré de Balzac i ditt vardagsrum är det bara att slå till.
Efter en tur till skomärket Vejas ”flagship store” (som precis som falafelstället kan skryta med en halvtimmeslång kö) för att köpa sneakers och en kortare tupplur är det dags för middag. Stället vi har valt för kvällen heter Chez Janou, har sydfranskt tema säger sig förutom god mat erbjuda över 150 olika sorters pastis. Vi har orutinerat nog inte ringt och bokat bord och får således vänta i baren en stund. Här testar vi varianter av anisspriten som är både grön och blå och blir både lättade och lite besvikna över att dessa smakar ungefär som vanlig Pernod. Själva middagen bjuder inte heller på några direkta överraskningar – en löksoppa följs av en entrecôte ackompanjerad av en flaska rött från Rhônedalen – men vad spelar det för roll när den är så god att man nästan börjar gråta?
Dag två inleder vi på ett bageri med en snabb kaffe och en bakelse jag inte minns namnet på, sedan tar vi en promenad ner till Seine. Efter några obligatoriska selfies går vi över en av de patenterade broarna för ett besök på Shakespeare & Company, den engelskspråkiga bokhandel som på 1920-talet blev känd över hela världen på grund av sitt namnkunniga klientel (Pound! Hemingway! Stein!) och som numera uppskattas av litterära wannabes som undertecknad för sina snygga tote bags. Vi köper ett par av dessa samt några böcker, går ut och tittar på den halvt återuppbyggda Notre Dame, äter en croque monsieur, och sätter oss sedan på första bästa metro mot Montmartre för att fortsätta vårt turistande.
Vårt besök i denna stadsdel påbörjar vi precis som alla andra med att gå upp till Sacré-Cœur. Kyrkan i sig är mäktig på det sätt som stora europeiska kyrkor alltid är mäktiga – även om känslan av andakt förtas något på grund av alla tyska turister i spandexjeans med tillhörande kolikbarn. Utsikten utanför kan dock inte ens dessa förstöra. När vi är klara med kyrkan går vi 100 meter bort för att kika på 1800-talskonstnären Auguste Renoirs trädgård med tillhörande museum över stadsdelen Montmartres historia. Här är turisterna desto färre, och även om alla växter antagligen gör sig bättre på sommaren än i oktober är det en rogivande oas mitt i stadens sus och brus. Museet visar en utställning över målaren Raoul Dufy, vars eftermäle tyvärr främst består av att ha inspirerat 90-talstrenden färgglada fondväggar med Eiffeltornet som motiv.
På kvällen begår vi resans kanske största misstag: middag på restaurangen Chartier Bouillion, en krog som blivit en institution på grund av sin vackra belle époque-interiör, billiga priser och tradition av att klottra ner notorna på bordens pappersdukar. Vi får bord nästan direkt trots att matsalen är fullsatt, och ganska snart förstår vi varför. Här förvandlas man nämligen från människa till ett djur på väg till utskänkning, hoppressad med andra turister och ständigt påhejad av kyparna att äta och dricka i samma tempo som Robinson-Robban på en korvätartävling 2011. Maten är okej sett till priset men knappast något omvälvande, och även om det är kul att testa franska specialiteter som sniglar och grisfötter finns det säkert ställen som gör dem bättre.
Vår sista dag i Paris har vi bara en sak på schemat: Centre Pompidou, kulturhuset som huserar Europas största museum för modern konst, och vars insidan-ut-arkitektur med rör som sticker ut och trappor längs fasaden ser ut som något taget ur Blade Runner. Här får vi se mästerverk av Braque, Dalí, Klein och Matisse, dessutom visas en tillfällig utställning med Georgia O’Keefes tavlor – inget slår dock det vi skådar i museets lobby. Här gör vi nämligen en kändisspotting som till och med slår den franska delegationen i King of the Streets på fingrarna. Framför oss står Damian Lewis med familj: Brody i Homeland, han med alla billions i Billions, definitivt en av världens tjugo mest kända rödhåriga personer? Och inte bara det, detta röda hår pryds för dagen av en ännu rödare basker. Fantastisk mat, Sacré-Cœur och andra sevärdheter i all ära, men det är svårt att slå en a-lister i spexig hatt.
