48 timmar Berlin

Två dygn utan instastories, skratt och leenden. Berlin är staden där Nöjesguidens klubbredaktör Peyvand Ahmedi blev blåst och bortblåst.

“Ändå stor press att skriva 48 timmar Berlin” sade en kollega till mig strax innan jag åkte till Arlanda, och visst kände jag mig lite pressad. Alla verkar ju älska Berlin och jag var övertygad om att jag skulle göra detsamma. Tyvärr så visade det sig att det knappt skulle bli en romans mellan Tysklands huvudstad och mig.

Vi börjar resans första dag med att strosa runt i Kreuzberg, som även är området vi bor i. Vädret skiftar mellan molnigt och regnigt och efter ett tag inser vi att vi gått runt i cirklar sedan vi lämnade lägenheten. Detta är givetvis inte Berlins fel utan vi har våra usla lokalsinnen att skylla på. Till slut hamnar vi på en turkisk gatumarknad. Här trängs både turister och Berlinbor i ett avlångt tält för att köpa matvaror och diverse olika prylar.

Efter att vi tryckt i oss x antal böreks och blivit lurade på pengar efter att köpt dom på grund av så exalterade, börjar regnet ösa ned och vi springer raka vägen till närmaste ställe som antyder att det finns öl till försäljning. Stället, som råkar var en enorm indisk restaurang, ekar tomt när vi kommer in, och efter att ha beställt varsin jättestor öl slår vi oss ned i ett hörn. Efter cirka fem minuter kommer det in en tysk gammal man klädd i en trendig svensk Brixtoljacka och slår sig ned vid bordet som stårprecis vid vårt. Han börjar morra och kolla snett så fort vi pratar och börjar sedan mer eller mindre skälla lite svagt ju högre vi skrattar i och med att våra glas töms. Vi sveper ölen med skakiga händer och beger oss ut på jakt efter lunch. Vi är överens om att vi är sugna på falafel.

På restaurangen möter vi upp vår kompis Isabelle, som numera bor i Berlin, och vi börjar tillsammans att sätta upp en agenda för kvällen. Vi får det förklarat för oss att det är viktigt att vi vet vem som ska spela på stället vi ska till då vi kommer få den frågan i dörren till klubben. Så efter att vi ätit en varsin falafel (som var jättebillig och jättegod) så börjar vi öva och mumla: “we are here to see Legowelt, he is really good” medan vi styr vår gps mot Berlins centrum för att kolla i mainstreambutiker och göra turistiga saker.

På kvällen möts vi upp på Transit som är en asiatisk tapasrestaurang och återigen så är maten jättebillig och jättegod. Vi bestämmer oss sedan för att gå till en pop up bar som heter Urban Industrial och det är när vi kommer dit som jag för första gången inser att det inte är socialt accepterat att skratta eller ha kul i Berlin.

Det tar en stund innan vi får komma in, då stället är fullt. Under tiden vi väntar på att få komma in blir vi ett flertal gånger hyschade för att vi skrattar för högt eller pratar för mycket. Väl inne så får vi whisky sours bestående av apelsinjuice och whisky och efter att ha väntat i 20 minuter så är det inte med skratt vi dricker upp dom märkligaste whisky sour-drinkarna som någonsin har gjorts. Vi lämnar stället och påbörjar ett intensivt barhoppande men till slut så beger vi oss till Griessmühle där vår nya favorit-dj Legowelt ska spela. Och som väntat får vi varken ha kul eller prata i kön, istället står vi tysta och upprepar dj:ns namn för oss själva. Och väl vid dörren så är det äntligen dags för förhör:

– Hi, who is playing tonight?

– Legowelt, he is really good. 

– Welcome. 


Väl inne så är det kul och det jag slås mest av är att alla ser så olika ut, här spelar det ingen roll vad du har på dig så länge du älskar Legowelt. Däremot så är det strikt fotoförbud och redan vid min första instastory blir jag tillsagd av en muskulös vakt. Jag lägger ifrån mig telefonen för att sedan återgå till att dansa och inte skratta. Det som händer i Berlin, stannar tydligen också i Berlin.

Vi börjar vår andra dag med att äta brunch (som var dyr och jätteäcklig) och går sedan runt i butiker medan vi passar på att ha genuint kul, för på gatorna under dagtid är det inga vakter som kan hindra oss från att skratta. Berlin är ändå väldigt vackert, dom flesta områdena ser olika ut och trots regn och kraftig blåst kan jag se en gnutta charm. Trodde jag. Efter ett tag märker jag hur folk kollar lite underligt och till och med pekar på mig. Jag har på mig en orange byggjacka, vilket även råkar vara det plagget jag trodde skulle gå hem i Berlin mest, men tydligen inte. Det är först nu i efterhand, efter att ha genomgått utpekning på Berlins gator jag fått det berättat att byggjackan är ett signum-plagg för kraftiga tyska homosexuella män. Det vill säga, min motsats. Jag kommer över händelsen efter en mellanlandning hemma hos Isabelle.  Vi dricker öl som vi köpt på en lördag efter klockan 15.00.

Vi har vårt sikte på Berghain, men Isabelle understryker att vi absolut inte kommer komma in. Ramina är för söt och dom kläderna som jag oftast får höra att jag ser ut som luffare i hemma i Stockholm är för piffiga. Vi bestämmer oss för att gå till ett ställe som är dåligt enligt Isabelle, men en bra början för en söt och en luffig, nämligen Tresor. Men först, barhopp! Och fan vad soft det är barhoppa i Berlin ändå. Efter ett tiotal barer så beger vi oss till Tresor och vid här laget kan vi reglerna: stå i kö, se ut att hata livet och dyrka dj:n som spelar. Tresor är helt okej kul, trots fotoförbud. Klubben är uppenbarligen inte en plats där man socialiserar i Berlin, här är det fokus på musiken och blicken på golvet medan det dansas.

Vid sexsnåret bestämmer vi oss för att prova på Berghain ändå och det går självklart fantastiskt dåligt, den omtalade pointern Sven kollar knappt på oss innan han säger “nein”. Som Nöjesguidens klubbredaktör tar jag det självklart otroligt hårt men som klubbredaktör väljer jag också att att trotsa Sven, Berlin och stormen som folk markerat sig säker från. Vi går vidare till en annan klubb, som jag i efterhand fått reda på är usel egentligen. Det förklarar nog varför jag inte blev tillsagd när jag tog resans enda instastory nattetid.


Kön till Berghain.

På söndagen mår vi rätt dåligt, vi vet inte om det är bakfyllan eller om vi efter två dygn i Tysklands huvudstad påverkats av mentaliteten där man måste se coolt ut, tänka på vad man säger och aldrig le. Romansen mellan mig och Berlin blev inte som väntad, och det är inte enda den romansen som gått åt skogen. Det kanske var jag, det kanske var Berlin, det kanske var en kombination.



Att göra

Neues Museum
Ett museum som förstördes under andra världskriget men är numera återuppbyggt. Också kul att bara hänga utanför då det verkar the place to be för smaklösa bröllopsfoton.

Oderberger Strasse
Supermysigt område med en del vintagebutiker. Många är rätt överskattade och fulla med folk, men går att hitta en del bra saker om man har tålamod och ork.

Tristeza
Billig öl och kedjerökning.

Transit
Billig och god asiatisk tapas, vi betalade 170 kr var för sex rätter och en varsin drink, värt.

Wsiura
En dröm för dig som inte har råd med Vetements men älskar DHL ändå.