Foto: Linn Koch-Emmery.

20 år i ropet

07:33 27 Jan 2022

Linn Koch-Emmery har hälsat på i Shout Out Louds replokal inför släppet av bandets sjätte album.

Bebban Stenborg och Adam Olenius slog igenom med Shout Out Louds i mitten av 00-talet. Tjugo år in i karriären har de sett varje hörn av en USA-turné och är aktuella med det som blir bandets sjätte fullängdsalbum House. Att livet ändras med tiden är ju självklart, men vad händer med musiken? 
– Det känns som det var bättre ventilation här inne förut, säger Adam Olenius och stirrar upp i taket på det som är bandets replokal på uppskattningsvis 20 kvadrat. Ett fyrkantigt och fönsterlöst rum i källaren på Örlogshotellet i Stockholm.

Lokalen ligger i den delen av stan jag fördomsfullt tänker att det inte går att hyra ens en städskrubb utan direkt släktskap med Riddarhuset. Jag blir erbjuden rummets enda sittplats vilket är Bebbans pianopall. Adam sätter sig på en gitarrförstärkare. När Bebban dyker upp en kvart senare tar hon golvytan vid dörren. 
A: Vi köpte såna där hopfällbara stolar på Clas Ohlson, det var vår sämsta investering.
B: Det var jägarpallar. Såna man sitter på när man ska lyssna efter rådjur i skogen.
A: Vi tänkte att det var smart eftersom man kunde hänga upp dem på väggen.
B: Jag tycker inte det är bättre i andra replokaler. Jag har aldrig njutit mer av en större replokal, möjligtvis om man skulle kunna få en sån där liten mixstation. 
A: Jag ska verkligen inte prata skit om den här lokalen, den har ändå skapat soundet lite för den nya  skivan.

Det är egentligen inte konstigt att Shout Out Louds sjätte skiva House väcker mer känslor av diskbänksrealism än krossat hjärta. Det har gått snart tjugo år sedan bandet fick sin officiella start med albumet Howl Howl Gaff Gaff. Livet ser annorlunda ut för de flesta när man passerar 40. Adam är den enda av medlemmarna som jobbar med musik på heltid, de andra har dagjobb. Men behovet av att uttrycka sig växer inte bort med åren.
A: Vi bjöd över Björn Yttling som producerat skivan hit ner. Vi ville föra över soundet från när vi är här inne och spelar, till skivan. Det låter rätt rått och stenigt i det här rummet och det gillade vi. Det mesta av jobbet med House gjordes faktiskt här, sen gjorde vi klart den under ett par dagar i Ingrid-studion. Musiken i sig är mer statisk. Mer trummaskin och mindre keyboard, Bebban har varit mammaledig. 

Adam och Bebban träffades i mellanstadiet. De växte upp i Danderyd och gick i samma klass i gymnasiet. De var en del av den relativt skrala skaran estetkids som figurerade i kommunen som annars mest är känd för att toppa listan över Sveriges högsta medianinkomst. De lyssnade på The Doors, klädde sig i sammetskavaj och delade ett intresse för musikaler. Adam som redan kunde spela lite gitarr bestämde sig för att lära kompisen Ted Malmros att spela bas. Klasskompisen Karl von Arbin fick spela gitarr. Ett halvår senare anslöt Bebban på keyboard, det stod redan en Moog-synt i replokalen.

Har det alltid varit självklart att fortsätta med Shout Out Louds? 
B: För min del tror jag inte vi hade funnits kvar som band om vi inte tyckt så mycket om varandra. Det är det eviga tjatet om att vi är gamla vänner. Sen jag fick barn har jag tänkt att jag egentligen inte orkar det här, jag har inte samma kreativa energi just nu. Men när jag tänker tanken på att hoppa av bandet känns det så ensamt.
A: Absolut, det är nog delvis därför vi fortfarande är kvar som band. Men det känns otroligt främmande att sluta med musik. Men det skulle man kanske inte göra helt även om Shout Out Louds inte fanns.
B: Vi har kanske lite olika ingångar till bandet nu. Det är ni som personer som är viktiga för mig. Och vår historia, resandet och samtalen. Vår vänskap betyder mer för mig just nu. 
A: Det fattar jag, det känns som det alltid varit först på prioriteringslistan när det kommit till oss. Jag kollade på Beatles-biografin "Get Back" för ett tag sen. Där har dom alltid superroligt när de spelar ihop och kollar varandra sådär djupt i ögonen. Den grejen har vi aldrig haft. Självklart har vi kul när vi spelar men när vi lägger ner instrumenten har vi nästan roligare.

När jag växte upp på 00-talet var det häftigaste man kunde göra att spela i band. Ni turnérade med The Strokes och spelade på Jay Leno och Letterman. Ibland kan det kännas som att jag föddes för sent, jag kommer aldrig få uppleva det där. 
A: Det fanns saker vi inte hann göra heller. Vi drömde liksom att få spela på Accelerator här i Stockholm, jag tror aldrig vi fick göra det. Man hade liksom läst och hört så mycket om de här bandet som kom och spelade.
B: Bright Eyes, Vampire Weekend och Kings of Leon. Alla hade små spelningar på Accelerator.

 

Där hånglade jag med Macaulay Culkin”

 

Men för mig som växte upp och romantiserade den här tiden, tänkte ni någonsin på att ni var en del av allt det där? 
A: Jag tror vi kände precis som du.
B: Ja men gud! Jag tänker på det ofta än idag. Vi lärde känna James Fearnley från The Pogues under någon turné och hans döttrar bodde hos oss i Stockholm när de reste runt i Europa för ett tag sen. En av de berättade att hon ville göra en film om The Cabin. Det var en
nattklubb vi brukade hänga på när vi var i USA där typ The Strokes och såna var stammisar.
A: Där träffade jag Macaulay Culkin.
B: Där hånglade jag med Macaulay Culkin.
A: Är det sant?
B: Ja, han från Ensam hemma.

Du har hånglat med pojken från Ensam hemma?
B: Ja.
A: Det här visste inte jag. Jag stod ändå och pratade med honom.
B: Det var iallafall en hipp bar i New York. 2000-talets it-personer hängde där, typ Josh Hartnett från Pearl Harbor, Liv Taylor och Kate Hudson och såna.
A: Peakade vi där?
B: Det var då man skulle fattat att "nu händer det", haha.

Gjorde ni det då? Det känns ju hopplöst svårt att veta när man peakar.
B: Man peakar aldrig. Varje rolig stund är ens peak.
A: Jag tror nog att vi försökte vara lite tuffa med. 

Hur mycket vågar man sväva ut och testa nya grejer i en konstellation som funnits så pass länge, finns det gränser för vad Shout Out Louds kan göra musikaliskt?
B: Du Adam är ju till exempel öppen för att skriva på svenska. Där är jag mycket mer tveksam. Men det är ganska öppet skulle jag säga. Vi är fyra personer med olika smak och det har blivit ännu mer uppdelat. Man har blivit mindre kollektiv i sitt tänkande ju äldre man blivit. Man blir både mindre rädd och töntigare. Det kan vara rätt skönt att inte bry sig men man tappar kontakten med vad som är coolt. Paradexemplet är när Mick Jagger och Wyclef Jean rappade You can't always get what you want. Där sjönk han. Han har hållit stilen genom alla år men att rappa, där går min gräns. Ingen av oss får rappa. Inte för att det är töntigt utan för att vi inte kan. 

Det respekterar jag. 
A: Det är svårt. Man kanske har en idé i huvudet och så ska man spela upp någon demo som man suttit själv med jättelänge. När jag spelar upp den första gången för er andra kan det liksom bli ett "Nej det här förstår vi inte". Medan jag har tänkt tio steg framåt och vet exakt hur jag vill att det ska låta. Men för er som hör det första gången blir alltid frågan "Jaha, och vad ska jag spela där?" och så måste man svara "du ska inte spela något”, haha, “du ska rappa".

Finns det något exempel där någon opponerat sig mot en låt eller idé som sen visat sig gått bra. Det vill säga, är det någon som har lite sämre magkänsla för hits?
A: När vi gjorde klart Tonight I Have to Leave it så ringde Karl mig med en gnutta ångest och bara: "Vad kommer att hända nu?". Vi båda tyckte den kändes så poppig.. och stor? Vi tyckte ju mycket om den men så sitter man där när den mastras och vet att det är för sent att ändra något. Dessutom lyssnar man på låten jättemånga gånger på raken. Då får man panik.
B: Jag har lärt mig en läxa. På förra skivan Ease My Mind var jag rätt negativ, jag tyckte inte låtarna höll och att vi behövde göra om. Sen i slutet när vi gjort om en del tyckte jag verkligen den satt! Och det är den skivan som gått sämst, haha.
A: Haha, har den? Nä det har den väl inte.
B: Nä, kanske inte, men när ni var nöjda tyckte jag att vi kunde bättre. Sen när jag väl var nöjd, då var jag skitnöjd och tänkte att "det här blir vår grej". Men det blev det inte.
A: Jag blandar ihop skivorna nu. Men den är en av mina favoriter med.
B: Hela det albumet är mitt favoritalbum av oss. Det var kul att turnéra med det och även spela in. Men det var inte det som gjorde avtryck i pophistorien.

Spelar det någon roll om det inte gör avtryck i pophistorien? 
A: Alla vill väl göra det. Annars ljuger man. Men om jag ser tillbaka så spelar det nog ingen roll. 
B: Mitt sunda jag är så himla glad för allt jag gjort. Jag kommer inte ångra något, bara vi är som vi är och gör det vi gör kommer jag vara nöjd. Men en sida av mig vill så JÄVLA gärna vinna ett pris. 

Har ni inte gjort det?
A: Inte ett enda.
B: Vi har blivit nominerade till Manifestgalan..

Ni måste väl varit nominerade till åtminstone en Grammis?
A: En gång. För en video. Det var Ted som var nominerad eftersom han skapar våra videos, så inte själva bandet.
B: Jag tror jag sagt det för många gånger nu så att de tycker att jag tigger om det.
A: Det som spelar roll är ju att man vill kunna fortsätta. Vi har haft tur med att vi inte är väldigt stora någonstans utan att vi är små på väldigt många ställen. Vi kan åka till Filippinerna och spela och det kommer komma tillräckligt mycket folk. 

Var har ni spelat mest?
A: Precis när vi signat till Capitol Records spelade vi mycket i USA. Första åren var vi där sju månader om året. Vi fick tvåhundratusen av bolaget i tour support, för att vi skulle komma ut och spela med bland annat Kings of Leon. Det var ju fantastiskt. De droppade oss
efter den skivan, av andra anledningar. Men vi kunde spela upp en bra publik.
B: Vi var på tre USA-turnér på ett år.
A: Och England emellan. Det var vårt mest händelserika år där 2005 -2006. Nu senaste tiden är det nog mest Tyskland.

Var det i samma veva du hånglade med killen från Ensam hemma?
B: Jag hånglade med allt.
A: Du kunde ju försvinna iväg.. Du var ju väldigt.. social. Du och Erik var singlar då med.
B: Det var nog lite destruktivt med. Jag levde nog lite som att jag levde i en film. “Det kommer bli spännande även om det inte blir bra”. Jag minns att jag träffade en uteliggare utanför ett spelställe i Leeds. Han skulle på jobbintervju dagen därpå och ville ta en dusch så
jag erbjöd mitt hotellrum. När jag berättade det för Ted fick han panik för att han trodde att han skulle behöva ansvara för att skydda mig om han visade sig vara opålitlig. 
B: Men jag har aldrig hånglat i Tyskland.
A: Jag har hånglat i Tyskland. 

En känsla jag har är att man blir mer emotionellt avtrubbad för varje år som går, på gott och ont. Finns det någon ångest att skriva om när man har passerat 40?
A: Allt är aldrig fine.
B: Jag tror inte man tappar sitt behov av att uttrycka sig men jag tror man förändrar sitt språk. Jag skriver dikter och det totalt räddar mig. Mycket för att jag varit mer distanserad på senaste. Men jag får såna självtvivel och ångest, inte som när man var tonåring och trodde man skulle dö, men det enda som hjälper då är poesi.
A: Det är lättare att sätta ord på det nu och hitta vad känslan är.
B: Då var det viktigare att vara poetisk för mig och att uttrycka sig på ett sätt som inte var för banalt. Det handlade om kärlek och ungdom och ensamhet, grejer som är så himla universella. Nu handlar det om något så tråkigt och banalt som verkligheten, moderskap och världsläget. Sånt som är både uttjatat och livsviktigt. Uttryckssättet blir annorlunda, man vill skriva hårdare och mer outsmyckat.

Er publik har ju på sätt och vis vuxit upp med er. När jag lyssnar på den musiken jag lyssnade på som deprimerad tonåring idag känns det nästan obehagligt. Det är ju inte bara musiken som man minns.
B: Jag hade ett favoritalbum med Bright Eyes I'm wide awake, It's Morning. Jag lyssnade sönder det. Det sattes på automatiskt när jag var ensam hemma med min åtta månaders bebis. Jag minns att jag tänkte jag inte längre visste vem personen var som har en så starkt relation till det här albumet, för det var inte jag. Men samtidigt kände jag väldigt starkt för personen som hade haft det. Sen tänkte jag på mina barn och att jag önskar dem den typen av relation med en låt, artist eller en musikstil. Men jag önskar dem inte alla trauman som gjorde att jag sökte mig till de här texterna. Under den tiden var det en stor tröst att lyssna på folk som uttryckte sig kring saker man själv gick genom. Jag vill att mina barn ska känna starkt för musik, inte bara för Tusse eller mellogrejen. Men samtidigt vill jag ogärna att de ska behöva söka upp musik om trauman.
A: Jag skulle välja fem skivor för någon sajt. Bright Eyes Fevers and Mirrors lyssnade jag mycket på när jag var yngre. När jag lyssnade på den nyligen insåg jag att jag fortfarande kan hela skivan i muskelminnet. Som han sjöng där, så såg jag mitt liv då.
B: Ju äldre jag blir desto svårare har jag faktiskt att lyssna på musik. Jag blir så berörd, gråter när jag går på konsert. Jag vet inte vad det beror på men kanske sörjer jag min ungdom och den yngre versionen av mig själv som led och sökte såna saker. Jag levde ett väldigt kul och glatt liv, det var inte som att jag var olycklig.
A: Jag tror du som jag letade efter de där känslorna också.

Man känner sig väldigt levande när man känner sådär starkt.
A: Verkligen.
B: Det är väl det som är hela grejen med musik. Jag tänker på alla man träffar ute på turné. De som kommer fram och berättar att de har lyssnat på någon av våra låtar när de mått dåligt.
A: Kommer du ihåg när vi spelade i Boston? Han som fyllde 70 år och hade bjudit in hela sin familj. Han hade överlevt cancer och bjöd in alla i familjen, de kom liksom från Seattle och Florida, för att gå på vår konsert tillsammans och fira livet. 

Tänk att berätta för en 20-nånting att “om 60 år kommer någon vilja att den låt du skrev hemma i ditt rum ska spelas på deras bröllop eller begravning”. 
B: Det där vill man verkligen förmedla till unga som håller på med musik. Ibland kan man ju känna att vad finns det för syfte med det vi gör? Speciellt nu med miljön och världsläget. Jag har känt så den här veckan bara med sjuka barn och tid som inte räcker till. Innan jag kom hit tänkte jag: “Hur ska jag kunna sätta mig ner och prata om musik?”. Det kan kännas så fjuttigt. Men nu känns det skönt. När man kommer på att det är ju det här som är grejen, att det är därför man gör det. Bara därför. Inte för pengarna. Det är för tidsresandet och allt som har med känslor att göra.
A: Bara att man får spela sin låt live, även om det är för tio personer. Det är helt mindblowing att man kan ha den grejen i sitt liv.

House släpps den 18 februari.

SVENSKA TURNÉDATUM VÅREN 2022

17 mars Stocholm - Fållan 
18 mars Uppsala - Katalin And All That Jazz
19 mars Göteborg - Pustervik
25 mars Malmö - Plan B
26 mars Örebro - Frimis Salonger
1 april Kalmar - Söderport
2 april Linköping - Platens Bar

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!