Kurt Cobain, våld och finanskris. I Förbannelsen gör Karin Pettersson upp med 90-talets politiska löften – och med sig själv.
90-talet ger sig till känna igen. Det platåsulade decenniet då internet grydde, rockstjärnorna var lite coolare och globaliseringen sågs som det som skulle frälsa oss alla. För Karin Pettersson, journalist och kulturchef på Aftonbladet, blev decenniet själva fonden för hennes vuxenblivande. Hon var femton när det började och tjugofem när det slutade. I Förbannelsen gör hon en personlig och politisk resa tillbaka till ett årtionde präglat av bländande optimism, kriser och ett politiskt skifte för att göra upp med en tid som satt sina spår.
– Jag tror att vi måste förstå och göra upp med den tiden – vad som formade dess löften och svar – för att kunna ta oss vidare ur dagens problem, säger hon.
Karin Pettersson växte upp med politiken in på skinnet. Hemmet var präglat av socialdemokratiskt engagemang via hennes pappa, och som barn följde hon ofta med på möten och demonstrationståg. Hon kunde sjunga Internationalen långt innan hon förstod innebörden. När hon senare började på Handelshögskolan i Stockholm hamnade hon i en helt annan miljö – långt från barndomens paroller. Där mötte hon en ny ideologi och en maktstruktur som kom att prägla hennes syn på politik. I boken försöker hon förstå både sitt eget val och de idéer och beslutsfattare som formas i den världen.
– I efterhand kan jag tänka: Vad fan gjorde jag på Handels? Vad hade jag där att göra? Jag borde ha valt något annat – pluggat något jag faktiskt var mer intresserad av. Varför var jag så sugen på just den miljön? Men jag känner också en stor ömhet inför mig själv, den jag var då och de val jag gjorde, säger hon.
Förbannelsen finkammar 90-talets politik genom Karins blick och minne. Efter examen hamnade hon på Finansdepartementet, nära finansminister Bosse Ringholm, och var redan som 20-åring en del av maktens maskineri på insidan. Därifrån såg hon det politiska decenniet breda ut sig: från den optimistiska starten, genom tron på marknaden som lösning och de nyliberala vindarna, vidare in i IT-boomens hetta och internets framväxt – ända fram till bubblan som sprack. I början var hon positiv till den tidens socialdemokrati och Göran Persson – hon såg sig själv som en del av det politiska projektet. Men med tiden började det skava och hon blev allt mer kritisk till miljön hon själv var en del av att skapa.
– I efterhand ser jag att ett slags skifte skedde kring finanskrisen, när jag började ifrågasätta de grundläggande antaganden som präglade 90-talet. Det blev ett uppvaknande. Jag kände hur glappet mellan min politiska analys och verkligheten växte.
Varför var det viktigt att skriva om 90-talet, och varför just nu?
– Jag tycker vi aldrig riktigt gjort upp med dess politiska löften och antaganden, trots att det idag är uppenbart att svaren som gavs då inte fungerar. Det har varit en politisk resa, men också en personlig: jag har blivit äldre och är inte längre imponerad av det politiska språket, makthavare, ekonomer och deras svar. Jag känner mig mer kritisk till maktens språk, och det kommer nog ur mitt eget vuxenblivande som kvinna och som mamma. Idag värdesätter jag skörhet och tvivel mer än de kraftfulla svar som jag skriver om i boken.
Hur har din inställning till politiken förändrats – vad är din syn på den idag?
– I dag har jag återvänt till en mer konfliktorienterad syn. Jag tycker det är tydligt att olika intressen står mot varandra, och att för mycket makt nu är koncentrerad hos de stora kapitalägarna, företagen och techbolag. Jag tror inte längre att det finns lösningar som gynnar alla. Min syn på samhällsutveckling, historien och politiken har blivit mer marxistisk – det är den politiska resa jag har gjort.
Hur har det varit att återvända till den här tidpunkten?
– Det har varit roligt att kliva in i den tiden och utforska det, men också nostalgiskt. Det var en spännande tid, men också en svår och konstig tid. Även om vår nutid på många sätt är ännu mer utmanande, så var 90-talet hårt – särskilt som tjej och ung kvinna.
Hur har du gjort för att minnas alla detaljer såhär 30 år senare?
– Jag har läst gamla upplagor av dagstidningar och suttit på biblioteket med årgångar av Pop, Darling och Moderna tider. Då kom mycket tillbaka. Jag har pratat med vänner från min barndom och tonår, tittat på gamla foton och bläddrat i dagböcker jag sparat. Det ena ger det andra på något vis. Minnet är som små öar – en arkipelag med små grynnor här och där – men det mesta ligger under ytan. När man läser, forskar och pratar kan det plötsligt väckas till liv.
Var det något som slog dig när du höll på och grottade där i minnesbanken?
– Det som slog mig mest var ett latent raseri, framförallt när jag läste de gamla tidskrifterna. Jag mindes med hela kroppen hur misogyn den tiden var, hur besatt den var av utforskandet av den manliga identiteten och hur svårt det var för kvinnor att få ta plats i de miljöer som utgjorde kulturens centrum. Men också att det var en tid starkt präglad av högerextremt våld. Jag mindes situationer där jag själv var rädd, eller då vänner blev misshandlade. Det fanns en hårdhet som jag tror jag glömt bort – och jag minns de begränsningar den satte.
Finns det något otippat från 90-talet som du kan sakna?
– Jag kan faktiskt sakna distansen. Första halvan av decenniet präglades av antikonsumism, ironi och grunge – man skulle ta avstånd från den ökande kommersialismen. Det slog visserligen över ibland och att man inte fick tycka att något var “på riktigt”. Men idag, med hyperpolitik och väldigt starka känslor, kan jag sakna den där lite kyligare mer ironiska blicken på saker och ting. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Det känns som att sociala medier tagit det sista som fanns av vår integritet. Rockstjärnorna kändes coolare förr?
– Det var de! Det har jag och Tone bråkat om en del i vår podd Café Bambino. Jag kan sakna “inte sälja ut”-kulturen som var stark i början av 90-talet. Visst, ibland gick den till överdrift och slog över till hyckleri eller poserande, men den hade en integritet som idag kan kännas långt borta. En annan sak jag saknar är att man på 90-talet behövde upptäcka saker organiskt – man var tvungen att leta, gå till hemliga ställen, besöka speciella butiker eller läsa ett visst fanzine för att få kunskap. Nu finns allt ett klick bort och det gör att det kan vara svårt att uppbåda ett intresse för själva utforskandet. Det var kanske lite mer odemokratiskt då, men det fanns något i själva sökandet som var spännande.
90-talet har ju gjort en estetisk och kulturell comeback de senaste åren. Hur tycker du att den äkta varan står sig mot det som återanvänds idag?
– När jag sett om filmer från den här tiden har jag slagits av att en del visserligen håller än, medan annat verkligen inte gör det. Jag såg exempelvis om Eyes Wide Shut nyligen – och den är ju så dålig så man vill spy. Samtidigt finns klassiker som Fight Club, som fortfarande är jättebra, och Matrix, som jag såg nyligen med min dotter, den håller verkligen också än. Jag skulle säga att dagens 90-talsvurm fungerar lite som 70-talet gjorde för oss på den tiden: en lek med estetik, uttryck och musik – en inspirationskälla.
Varför tror du att det är så mycket 90-tal i kulturen just nu?
– Mycket beror nog på att folk i min generation, som växte upp då, nu sitter på chefspositioner inom kulturen och tänker: "Åh, gud vad kul med Oasis!" Det blir ett generationslås. Alla de där listorna med titlar som ”90-talets bästa filmer”? Vem bryr sig egentligen? Jo, min generation bryr sig.
Vad är det viktigaste för framtida generationer att veta om den här tidsepoken?
– Det här var en tid när man trodde att allt skulle lösa sig bara man släppte marknaden fri, en idé som sträckte sig från höger till vänster. Det var en farlig övertygelse – och tyvärr lever den kvar i ganska stor utsträckning än idag. Framförallt är politiker i min generation starkt präglade av den här tiden, vilket förklarar mycket av dagens politiska situation, inte minst vänsterns misslyckanden med att tackla stora samhällsproblem. Det är väl både läxan och förbannelsen från den tiden.
Om hundra år, hur tror du att 90-talet kommer att beskrivas då?
– Kanske som lugnet innan stormen? Jag tänker på 90-talet som en tid där spelreglerna sattes för den mörka period vi lever i nu. I efterhand minns man sällan de lugna perioderna, även om det var då de stora besluten fattades – man minns kriserna och krigen – så kanske som en tid som var lugn men ändå destruktiv.
Vad tror du kommer bli vår nuvarande tids förbannelse?
– Det är svårt att bortse från den totala kollapsen av folkrätten och den internationella rättsordningen som vi just nu bevittnar i och med krigen i Ukraina och Gaza – det som även experter nu beskriver som ett folkmord. Det är oförlåtligt. Jag har också noterat paralleller mellan 90-talets ekonomer och dagens AI- och techprofiler. Då sa man att allt skulle ordna sig om man bara släppte marknaden fri och folk slutade lägga sig i. Nu hör jag samma tongångar från AI-profeter: “Låt oss göra vad vi vill, satsa allt på generativ AI – så fixar sig världens problem.” Det är en evangelisk, elitistisk och, i mina ögon, helt världsfrånvänd syn på teknik, ekonomi och politik. Så ja – kanske är det vår tids förbannelse att vi låtit det gå så långt.
Känner du att du genom boken har fått göra upp med dina känslor kring 90-talet?
– Ja, verkligen. Man kan ha känslor och åsikter, men att försöka förstå varför man faktiskt känner och tycker som man gör – varför viss vrede finns riktat åt ett visst håll, och varför man landat i vissa slutsatser – det är skönt att reda ut. Det känns sunt.
Vem hoppas du ska läsa boken?
– Jag hoppas framför allt att yngre läser den. Inte för att det är de som ska rädda världen – vi är alla här tillsammans – men jag skulle vilja göra upp med känslan av hopplöshet och undersöka var den kommer ifrån. Jag hoppas att boken kan väcka diskussion om politiska antaganden och vad som är möjligt, och visa att det faktiskt finns fler möjligheter än man tror.
Om du får önska, vad är en lärdom vi tar med oss framåt?
– Demokratin måste stå i centrum. Det låter kanske som en klyscha, men vi kan inte ta den för given eller se den som något vid sidan av. Idag har kapitalet alldeles för mycket inflytande över både politik och ekonomi.
Förbannelsen ges ut via Albert Bonniers förlag.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2025.
