10 filmmän med djupt sårade egon

Filmbranschen är en lekplats för manliga egon. Ett intrigtätt gränsland mellan konst och nöje, lika delar mytologi och yta, där lidande demonregissörer fostras och skapar verk som sedan hamnar i skottlinjen för ångande åsiktsmaskiner.

Excentriska egenheter framträder som ett nödvändigt ont, men när beteendemönstret identifieras hos en kvinna blir tonen genast strängare. Som när Lynn Ramsays dramatiska sorti från Jane Got a Gun följdes av en dom mot en dålig arbetsledare och spekulationer kring hennes mentala tillstånd. När ett manligt storhetsvansinne förklarar krig i djungeln, går över budget och gör sig redo för rysk roulett är det ju bara en manifestation av en egensinnig visionär vars geni dinglar mellan benen.

Och därför är det så tillfredställande när skevheten jämnas ut en smula. Sebastian Lindvall tar med oss på en resa in i tio filmmäns djupt sårade egon.


10. Roy Andersson
Den existentiella tablåskaparen fick nobben av Cannes med sin ofärdiga klippning av En duva satt på en gren och funderade på tillvaron – trilogiavslutningen vars föregångare haft världspremiär på den fina festivalen. Istället blev det Venedig, där han talade ut med SVT om sårbarhetsperioder och menade att Cannes får skylla sig själva.

Vad hände sen? Guldlejonvinsten lär ha fungerat som ett schyst plåster på såren. Roy har även utlovat världens första trilogi med fyra filmer – kanske för att ge Cannes en chans att omvärdera och börja fila på en ursäkt?


9. Ruben Östlund
Den göteborgska auteuren läste in sig på ett brottsfall som han fann provocerade och gjorde filmen Play om svarta ungdomar som rånar vita jämnåriga. Kultursidornas darling och senare klickmonsterkungen Jonas Hassen Khemiri fäller tårar och skriver en känslomässig debattartikel.

Vad hände sen? Ruben Östlund blir ännu mer provocerad och besvarar tårarna med en replik, där han uppmanar belackarna till att ta selfies och reflektera över ens fördomar. Kulturmannens motsvarighet till ”den som sa det han var det!”.


8. Tony Kaye
Enligt IMDb-användare är det drabbande antirasistdramat American History X historiens 31:a bästa film, men vägen dit var lång för regissören Tony Kaye som fick smaka på studiosystemets vrede. Ett bråk om ”final cut” slutade med att han låstes ut från klipprummet, medan huvudrollsinnehavaren Edward Norton – ett matchande ego med desto mer makt – producerade en tredje klippning. Kaye sammankallade ett spirituellt stormöte med en rabbi, präst och lama, följt av isolation och kommunikation via dyra annonser i branschtidningarna.

Vad hände sen? Nuförtiden är dörren öppen till klipprummet, men inte så många studiomänniskor vill vistas i samma rum som vare sig Tony Kaye eller hans filmer.


7. Bret Easton Ellis
Författaren är inte så värst förtjust i filmatiseringarna av hans romaner, inklusive Mary Harrons kultförklarade American Psycho. Flera år senare gick han så långt att fundera om inte film är ett medium utformat för den manliga blicken och sensibiliteten.

Vad hände sen? Han skrev manuset till den crowdfundade kalkonthrillern The Canyons, en flopp som åtminstone resulterade i ett fylligt reportage där läsare fick några oroväckande glimtar av den manliga sensibiliteten.


6. Hannes Holm
Bottenbetygen till Sune i Grekland – All Inclusive fick regissören Hannes Holm att göra det som Marcus Birro gjort därefter och desto fler kränkta kulturmän lär göra i framtiden. Han skrev en exklusiv krönika för filmsidan MovieZine, en käftsmäll riktad mot bland andra ”amatören” Johan Croneman, ”lallaren” Hannes Dükler och ”tönten” Jan Söderqvist. Hans Wiklund och Ronny Svensson, två av de få kritiker som var någorlunda snälla, lyftes fram som ”civilkuragets beskyddare”.

Vad hände sen? Hannes Holm har fortsatt att plåga kritiker genom att bygga ut sitt magnum opus till en trilogi, först med uppföljaren Sune på bilsemester som snart får sällskap av Sune i fjällen.


5. Nils Petter Sundgren
Filmkritikernestorn förklarar krig mot bloggar i en krönika där några få män är de enda ljusglimtarna i den svenska bloggosfären. Däremot tycker han att Emma Gray Munthes inlägg är ”ganska tunna” och att Andrea Teuter borde ändra tilltal i tron om att hon inte är så ”dum som hon verkar, när hon talar och skriver”. Hans slutsats: det tryckta ordet väger tyngst.

Vad hände sen? Reuter gav rolig bakgrundsfakta – på sin blogg! Och den där uppkopplade bloggflugan har bara fortsatt att surra… Sorry, N-P.


4. Lars Von Trier
På en presskonferens i Cannes för Melancholia lyckas den danske provokatören gå vilse i en lång harang som landar i ett utdraget nazistskämt. Festivalen måste ju reagera och förklarar honom persona non grata, vilket utesluter en Guldpalmsvinst (regissören måste vara på plats för att ta emot priset).

Vad hände sen? Nymphomaniac har världspremiär på Berlins filmfestival där Von Trier dyker upp på röda mattan med en Guldpalmsmärkt t-shirt med texten ”Persona Non Grata Official Selection”.


3. Armond White
Filmkritikern Armond White trivs i motvind och har skapat sig många fiender. En av dem är Noah Baumbach, regissören bakom fina filmer som Kicking & Screaming och The Squid and the Whale, som sedan debuten har blivit attackerad av Whites ad hominemargument. Som värst blev det i recensionen av Mr. Jealousy där White drar in Baumbachs mamma – en före detta filmkritiker – och menar att filmen ”might suggest retroactive abortion”. Det hela ledde till att White bannlystes från pressvisningen av Greenberg.

Vad hände sen? Armond White lanserade en hätsk hatkampanj och försökte att nå ut till sina kollegor – och uppmana till en landsomfattande kritikerbojkott av filmen.


2. Wesley Snipes
Under inspelningen av Blade: Trinity gick Wesley Snipes metodskådespeleri så långt att han flydde dagsljuset, låste in sig i sin trailer och rökte gräs medan stand-ins fick göra det mesta som inte var obligatoriska närbilder. Den infekterade relationen med regissören David Goyer resulterade i lågstadiekommunikation. Trogen metoden signerade Snipes sina elaka post-it-lappar ”from Blade”.

Vad hände sen? Wesley Snipes dömdes till att medverka i skräpiga direkt till dvd-rullar, sedan även ett treårigt fängelsestraff för skattebrott. När actiongenrens all stars-liga torskade på biotoppen uteblev comebacken i Expendables 3.


1. Christian Bale
Som en av samtida metodskådespeleriets mest enträgna utövare befann sig Christian Bale djupt inne i huvudet på John Connor under inspelningen av Terminator Salvation. Sedan hände det som absolut inte fick hända – filmfotografen Shane Hurlbut gjorde sitt jobb och hamnade i skådespelarens blicklinje under en scen. Den brittiske skådespelaren spottar ur sig en rejäl utskällning ”in character” med amerikansk accent.

Vad hände sen? Christian Bale blir gjord till åtlöje och ber om ursäkt här och var. Han förklarade för Los Angeles Times: ”I took it way too far. I mixed up fact and fiction. I'm half John Connor there. I'm half Christian there." Och just därför fortsätter vi att driva med honom.


Sebastian Lindvall är Nöjesguidens filmskribent, som tidigare bland annat har listat fyra kulturmän på film vi borde sluta ligga med och 7 filmer som slösar bort snygga skådespelaransikten, och gått igenom höstens biopremiärer.  Han förutspår mindre vardagsfilosofi och mer vulgofart i True Detectives andra säsong.