Ragnar Lothbrok tror inte på sagorna. Han är övertygad om att världen fortsätter även bortom den västra horisontlinjen. Ragnar är säker på att det finns såväl länder som skatter i väster, färdiga att plockas. Och med en helt ny manick som visar väderstreckens position på öppet hav kan han, åtminstone teoretiskt, styra sitt skepp utan att behöva förhålla sig till kustlinjer. Jarlen Haraldson vägrar dock lyssna med det örat. De ska färdas österut för att plundra, så som de alltid har gjort, och så är det med det. Ragnar trotsar beslutet, går bakom ryggen på byns hövding, letar upp den galne skeppsbyggaren Floke och betalar för ett starkt och tåligt skepp. Ett som klarar färden västerut.
Vikings är, tillsammans med The Bible, Historys fiktiva storsatsning efter framgångsrika men långtråkiga Hatfields & McCoys. Där den senare var ett westerndrama baserat på en väl dokumenterad konflikt mellan två rivaliserande familjer är Vikings betydligt mer sketchig. Det Vikings saknar i underlag kompenserar den med... vikingar. Bara det att serien heter Vikings är en tydlig signal att nu blir det åka av.
Här uppstår det konstigheter. Vikings paketeras med frasen ”A storm is coming”, vilket låter misstänksamt likt Game of Thrones ”Winter is coming”. Visste jag inte bättre skulle jag tro att de ville snålåka på HBO:s megasuccé. Hur mycket marknadsföringsavdelningen än vill få det att framstå som det är Vikings och inte ett Game of Thrones. Om den ena är svärdshuggargenrens ”allt du kan äta”-buffé är den andra en ”ska du äta det där?”-doggybag. Vräkiga Game of Thrones får nämligen alla sina konkurrenter att framstå som ABF-sponsrade skogslajv. Innan du sätter ditt mjöd i halsen eller fastnar med helskägget i ringbrynjan: ja, jag vet skillnaden mellan low fantasy och ”historisk rekonstruktion”. Och lyckligtvis gör Vikings det med.
Berättelsen om Ragnar Lothbrok är inte den blodiga röjarskiva som många har väntat sig. Det finns våldsscener, som när vikingarna yxar ned en hel munkorder, men oftast sker de i förbifarten och utan publikfriande gore. Istället är det en saga om generationsskillnader och maktlystnad. Jarl Haraldson är den förlegade generationen som håller krampartat i sin tron, livrädd för att upprorsmakare som Ragnar Lothbrok ska ta över. För att fläska på med extra svenskt regisseras de tre första avsnitten av Johan ”Stakka Bo” Renck och i birollen som tokige Floke ser vi ingen mindre än Gustaf Skarsgård. Kanske är det ett sätt att ge serien någon form av skandinavisk prägel. För mycket annat saknas. Tempot i serien är sävligt, historien saknar nerv och våldet andas skumgummisvärd. Till en början kan man tro att Vikings ger karaktärerna och intrigen utrymme att växa fram. Tyvärr händer det aldrig. För, till skillnad från Ragnars vikingaskepp, saknar manuset riktning. Jag har inget emot serier som tar tid på sig för att berätta sin historia. Men det förutsätter att det finns en värd att berätta.
Vikings finns tillgänglig på HBO Nordic.
