True Detective är tillbaka. Men har serien hittat hem?
Turerna kring Nic Pizzolatto har varit snabba och hänsynslösa. Från att dubbas till tv:s frälsare med True Detectives debutsäsong till att kölhalas av kritiker efter den överlastade säsong två. Med viss rätt.
Den första säsongen var en uppvisning i kreativ storytelling som blandade två distinkta tidsperioder där karaktärer som Rust Cohle var en duktig paragrafryttare i ena tidsperioden för att tjugo år senare vara en nedalkad nihilist. De för sin tid fräscha inslagen av magisk realism och en opålitlig berättare fick oss att ställa frågan: vad var det som hände egentligen?
Den andra säsongen var … framstressad. Det räcker så.
Tiden är verkligen en platt cirkel, för med True Detectives tredje säsong är tv-serien tillbaka där den en gång började.
Den sjunde november 1980 försvinner två barn i en fattig mellanamerikansk småstad. Samma dag som Steve McQueen dog, får vi höra. Kriminalpoliserna Wayne Hays (Mahershala Ali) och Roland West (Stephen Dorff) skjuter råttor på en soptipp när de tilldelas fallet.
Historien styckas upp i tre tidsperioder – 1980, 1990 och 2015 – och återberättas av den nu pensionerade Heys i en rad intervjuer. Greppet påminner om första säsongen där Matthew McConaughey i bikermusche och silvergrå hästsvans citerade tyska filosofer, med den stora skillnaden att Mahershala Ali spelar på låga frekvenser.
Här tuggas det inte på några kulisser, spelet är återhållsamt och sparsmakat. Sparsmakat till den mån att det tangerar det tråkiga. För även om True Detective hittar tillbaka till en välbekant och -passande form är intrigen oengagerande. Vi ges aldrig någon anledning att bry oss om de försvunna barnen, eller det faktum att den kompetente men svarte Hays inte kommer någonstans i sin karriär medan hans vite kollega befordras.
Säsong tre är ett sjumilakliv bort från den onödigt bombastiska andra säsongen. Att spela ner snarare än vrida upp är rätt väg att gå, och tyder på ett återfunnet självförtroende hos Pizzolatto. Men avsaknaden av tempo, variation och meningsfulla kontraster vittnar om att han inte är hemma än.
