Miniserien om Spotifys uppkomst räddas av sitt kreativa berättande.
I de flesta dramatiserade berättelser om start-ups får vi följa entreprenörens resa från framgång till framfall. The Playlist är något så ovanligt som en start up-dramatisering utan egentlig motgång, bortsett från de typiska vändpunkterna som knaprar på siffrorna i kvartalsrapporten. Vi som tittar vet att Spotify fortfarande är världens ledande musiktjänst, med en närmast monopolliknande position.
Historien om entreprenören som gick från sunklägenheten i Rågsved till drömhuset på Drottningholm är, antar jag, inspirerande. Att han faktiskt kullkastade en hel industri utan att för den delen glömma sin gamla mamma. Men är det en historia som lämpar sig för en miniserie eller borde ha stannat i ett självförhärligande sommarprat? Efter att ha sett The Playlists samtliga sex avsnitt är jag fortfarande osäker. Faktum är att det finns ett avsnitt som utspelar sig i studion i samband med ett sommarprat – och det är seriens i särklass sämsta.
Det The Playlist har emot sig är en larvig dialog, platta monologer, karaktärer som aldrig når djupet och att vitala delar av handlingen berättas via nyhetsinslag som knappt håller en öppna kanalen-nivå. Det finns inget i de mänskliga relationerna som övertygar.
Vad som däremot funkar är det kreativa berättargreppet att låta historien skildras genom en ny person för varje avsnitt. I slutet av det inledande avsnittet där vi får se Spotify-grundarens Daniel Eks tolkning kliver skivbolagschefen Per Sundin in i bild och säger ”Så där gick det inte till”.
Om det inte vore för de olika stilarna hade The Playlist knappt fått godkänt i betyg. Men tack vare framför allt Gizem Erdogans avsnitt – som är seriens i särklass bästa – blir betyget aningen högre. I slutändan är det som händer med kulisserna – snarare än det som sker framför dem – som lyfter The Playlist.
