Orange is the New Black

Piper Chapman är allt det du förväntar dig av en vit kvinna som trivs med sin tillvaro i den övre medelklassen. Hon läser böcker, driver eget företag, kan tala för sig och är alldeles lagom liberal; hjärtat till vänster, plånboken till höger. Hennes fästman är en aspirerande journalist från en välbärgad judisk familj och tillsammans med sin väninna har hon ett företag som tillverkar tvål för hand. Livet går som en berg-och-dalbane-räls som tickar upp för de sociala skikten tills det förflutna hinner ikapp henne och rälsen plötsligt börjar peka nedåt. Det visar sig att hon för tio år sedan smugglade knarkpengar åt sin dåvarande flickvän. Konsekvensen: 15 månader i finkan. 

När Piper sitter i bilen tillsammans med sin fästman på väg mot anstalten oroar hon sig över att missa en hel säsong av Mad Men för att inte tala om nästa iPhone-modell. Hon mäter sin fängelsetid i tv-säsonger och produktlanseringar. Det blir, som du förstår, ganska uppenbart att hon inte hör hemma bland yrkeskriminella kåkfarare. Enligt anstaltens social-arbetare är det ett slöseri med skattebetalarnas pengar att hon över huvud taget är här. 

Orange is the New Black bockar av nästan alla rasistiska stereotyper. Vi får träffa tystlåtna asiater, hårdföra ryskor för att inte tala om svarta kvinnor som fantiserar om friterad kyckling och bråkiga latinobrudar som förökar sig som kackerlackor – och behandlar barnen därefter. Tidigt får Piper höra att man ska hålla sig till sin sort. ”It’s not racist”, försäkrar de. ”It’s tribal”.

Att Piper Chapman är den priviligierade vita kvinnan som hamnar i ett fängelse uppdelat i ”stammar” ger kalla 1800-talskårar. Som om hon vore en kolonisatör som besöker ett zoo. Men enligt seriens skapare Jenji Kohan finns det en anledning varför Piper Chapman är vit och medelklass. Hon blir ett fordon för berättelsen, en trojansk häst, eftersom de flesta av oss hellre relaterar till den civiliserade vitingen än de degenererade övriga.

Ett par avsnitt in visar det sig vara en ganska orättvis kritik. Avsnitt för avsnitt avslöjar Orange is the New Black att de har gömt mångfacetterade karaktärer bakom stereotyperna. När vi upptäcker att ”Crazy Eyes” är adopterad av en borgerlig vit familj, är sjukt beläst och fylld med trauma upphör hon att vara ”den galna bruden med världshistoriens mest intensiva blick” och blir personen Suzanne. Likaså framstår den överkristna abortmotståndaren ”Pennsatucky” som en vandrande white trash-klyscha. Tills vi får reda på hur hon hamnade här. Hon sköt ihjäl en arrogant sköterska på den abortklinik som hon frekventerade. Det var först i efterhand som den kristna antiabortrörelsen anammade henne som hjälte och fick hennes våldsbrott att framstå som ett ställningstagande.

Orange is the New Black leker med våra fördomar och får oss att skämmas för dem. Mot slutet av den första säsongen har Piper Chapman gått från att vara en oskuldsfull avatar för tittaren till en manipulativ opportunist som är otrogen, oärlig och till slut även våldsam. Men förvandlingen sker inte genom karaktärsutveckling, utan snarare genom självinsikt. Hon har alltid varit den karaktären – men det är först nu vi kan se det.

Orange is the New Black finns tillgänglig på Netflix.

Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8.