Efter tre år bakom galler får Chester ”Ace” Bernstein en andra chans. Det framgår inte varför hen hamnade där, förutom att hen klättrade högt upp i den organiserade brottslighetens näringskedja – och trillade ner. När Ace promenerar ut mellan grindarna väntar hens trofaste chaufför och, antar jag, torped. Och livet. Fast besluten att sätta dit dem som bär ansvaret för hens fängelsevistelse hamnar Ace på travbanan Santa Anita. Inledningsvis ser Luck ut att bli ännu en spinn på Goodfellas möter Casino. Men Luck handlar mer om travbanan och personerna som dras till den, som planeter i omloppsbana runt solen, än vad det är en klassisk gangstermelodram.
Travbanan Santa Anita är en magnet för trasiga själar med hål att fylla. Hoppet om att det nya livet väntar bakom nästa lottorad är vad som förenar dem. Men de som söker sig till travbanan är inte så mycket vinnare eller förlorare som olika grader av förlorare. Allra bäst illustreras det av gänget som utgörs av en lungsjuk och rullstolsburen tjockis, en kronisk pokerförlorare och ett par i idioter. Trots att de redan i pilotavsnittet prickar in sex vinnarhästar och kammar hem 2,6 miljoner dollar framstår de som allt annat än vinnare. Faktum är att de flesta i Luck tycks vara på väg att sugas in i ett stort svart hål. Titta bara på den neurotiskt stammande agenten Joey i sin potatissäck till khakikostym, för att inte tala om jockeyduon Leon och Ronnie som alltmer framstår som en före- och efter-bild: Leon är ung och full av hopp, Ronnie är bitter och full av alkohol. Som en påminnelse om att det personliga nederlaget alltid lurar runt hörnet.
Att alla är fulla av fel – och plågsamt medvetna om dem – är seriens kanske starkaste kort. När den lungsjuke Markus, gruppens ledare, ska förklara hur deras spelberoende vän fungerar lyckas hen i samma veva sammanfatta hela serien: ”Whoever made him didn’t make him whole. That’s the way he is. And we’d better fucking recognize that or else we’re assholes.”
Luck är inte en tv-serie som hoppar upp och sätter sig i ditt knä. Det finns CSI-serier för sådant. Luck är en jobbigt slö jävel som du måste slita för att gilla än mindre förstå – i synnerhet med all travjargong som nästan kräver ett eget lexikon. Med Michael Mann i regissörsstolen, David Milch som håller pennan samt Dustin Hoffman och Nick Nolte som huvudroller kan Luck bli en silverryggarnas uppvisningsmatch. Ibland är det också det fullblodsdrama som rymmer alla de nyanser och subtiliteter du förväntar dig av den överbegåvade rollistan. Men ungefär lika ofta känns det som att gå vilse på Långvården med en senildement Nick Nolte som guide.
David Milch ville göra en serie om livet på travbanan eftersom det är ett mikrouniversum som har trollbundit hen i över 50 års tid. Att ta del av det som händer i klubbhuset, på läktaren och i stallet är som att se in i en annan värld, menar Milch. Oavsett vilket har hen lyckats. För när Luck är som bäst är det en exklusiv inbjudan till ett slutet sällskap. Och när det inte funkar galopperar serien bort mot en främmande planet utan att tittarna fattar vad fan som hände.
Premiär den 4 mars på Canal+ Series.
