Långsam fängelseflykt men storslaget skådespel i Ben Stillers prestigeprojekt.
– Kom till saken, sa ingen när Ben Stiller regisserade sitt “baserat på sann historia”-drama Escape at Dannemora. Det är inte förrän i slutet av andra avsnittet som de två dömda mördarna kommer överens om att de bör fly fängelset i vilket de tillbringar sina livstidsstraff.
I karaktären Richard Matt gör Benicio Del Toro en Benicio Del Toro, men med en stillsamt berättigad pondus där varje livstrött icke-min är en “I’ve seen some shit”-min. Men det är framför allt Patricia Arquette som har genomgått en FÖRVANDLING för att hitta sin karaktär; den desillusionerade medelålderskvinnan Tilly som för att fly sitt trista “familjeliv post utflugna barn”-liv har en affär med inte en utan två fängelsekunder.
Escape at Dannemora är ett drama som inte cuts to the chase. En lat kulturskribent skulle säkert komma dragandes med “den hade behövt en redaktör”. Men faktum är att det är i vissa av de där, dragande, till synes onödiga scenerna som serien briljerar.
Jag tänker främst på den som utspelas i en manikyrstudio där Tilly stöter på två unga kvinnor inresta från stan. De är snygga, rika och smärtsamt medvetna om skillnaden mellan camp och kitsch. De unga kvinnorna har ett sommarställe i området, till skillnad från Tilly som har bott där i hela sitt liv. Det är som upplagt för att kvinnorna ska göra narr av Tilly och att hon i sin tur ska bli förbannad och ställa till ett jävla liv.
Det är först efteråt som jag inser att det som brinner i Tillys blick inte är hat. Det är avund. Innerligt och med en gudomlig eld avundas hon kvinnorna vars liv består av val och möjligheter, snarare än plikter och skyldigheter. Där och då blir Escape at Dannemora en serie som handlar om något djupare än att fly från ett fängelse. Det handlar om att en dag vakna upp och inse att man har byggt ett runt sig själv.
