Demonisk Skarsgård i Stephen Kings skräcksmåstad.
Castle Rock, Maine. Få andra småstäder har lika många makabra dödsfall på sitt samvete. Mycket av det kan tillskrivas det faktum att orten är Stephen Kings go to place när han ska skildra övernaturliga läskigheter i ett äppelpajamerikanskt grannskap, som i Cujo eller Köplust.
I tv-serien Castle Rock tas skräckkingens småstadsvurm tillvara samtidigt som det friskt plockas karaktärer och events från Kings skräckmythos. Bland småstadens många knäppheter har vi en mowgli-liknande manspojk som blivit inlåst i en underjordisk bur av den lokale fängelsechefen, samt den klärvojanta stadsplaneraren Molly som försöker knarka bort sin telepatiska förmåga. Det är den här verkligheten som träffar hemvändaren Henry Deaver som en våt trasa i ansiktet. En man som även han har ett gåtfullt och mörkt förflutet.
Castle Rock nailar den Kingska småstadskänslan som vid det här laget har gått från stilsättande till klyschig. Du vet. Vitmålade trähus med staket, barn som cyklar på biltomma asfaltsvägar och dimman som ligger som en tung slöja över en alltjämt sovande småstad. Även de olika karaktärerna funkar med stabilt spel och habila bakgrundshistorier. Däremot har Castle Rock svårt att få igång huvudstoryn. Vad är det serien handlar om egentligen? Ja, givetvis är det Deavers förflutna i kombo med den mystiske främlingens whatabouts. Men inget av det drabbar eller rycker tag i mig. Och efter tre avsnitt är jag varken investerad eller skrämd.
