Wreckless Eric — Transience

Patrik Forshage 00:00 6 Aug 2019

När jag såg Wreckless Eric i på en ödslig pub i Islington i mitten av 1980-talet var hans 15 minuter sedan länge sedan förbi, i den mån de funnits överhuvudtaget. Han tillhörde aldrig skivbolaget Stiffs förstaprioriteringar, och hans enda hit Whole Wide World nådde egentligen aldrig utanför pubrockkretsarna. 

Det minskade dock inte intensiteten när han under pseudonymen Len Bright Combo tog över den där puben 1985, och använde hela den tillgängliga golvytan åt utflykter från scenen med en energi som om han var ett mellanting mellan en ung Chuck Berry, en euforisk Ian Dury och en särskilt ironisk Joe Strummer. 

”I used to be cool, but I’m just a tourist now”, beklagar han sig i The Half Of It. Som 40 år äldre och utflyttad till USA är det en rimlig iakttagelse, men för hans lyssnare har egentligen inget förändras. Hans gedigna pubrock är lika gör-det-själv-smart och taggig som alltid, och detsamma gäller både hans svordomsrika och djupt humoristiska texter - pröva till exempel Creepy People (In the Middle of the Night) - och hans särpräglat gnälliga Londondialekt. 

Kvaliteten på hans rock har aldrig sviktat, och det gör den naturligtvis inte här heller. Så för dem som upptäckt Wreckless Eric sedan tidigare är det här ett utmärkt album från en slitstark artist. För andra rekommenderas fortfarande hans Stiff-utgåvor först.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.