När jag såg Wreckless Eric i på en ödslig pub i Islington i mitten av 1980-talet var hans 15 minuter sedan länge sedan förbi, i den mån de funnits överhuvudtaget. Han tillhörde aldrig skivbolaget Stiffs förstaprioriteringar, och hans enda hit Whole Wide World nådde egentligen aldrig utanför pubrockkretsarna.
Det minskade dock inte intensiteten när han under pseudonymen Len Bright Combo tog över den där puben 1985, och använde hela den tillgängliga golvytan åt utflykter från scenen med en energi som om han var ett mellanting mellan en ung Chuck Berry, en euforisk Ian Dury och en särskilt ironisk Joe Strummer.
”I used to be cool, but I’m just a tourist now”, beklagar han sig i The Half Of It. Som 40 år äldre och utflyttad till USA är det en rimlig iakttagelse, men för hans lyssnare har egentligen inget förändras. Hans gedigna pubrock är lika gör-det-själv-smart och taggig som alltid, och detsamma gäller både hans svordomsrika och djupt humoristiska texter - pröva till exempel Creepy People (In the Middle of the Night) - och hans särpräglat gnälliga Londondialekt.
Kvaliteten på hans rock har aldrig sviktat, och det gör den naturligtvis inte här heller. Så för dem som upptäckt Wreckless Eric sedan tidigare är det här ett utmärkt album från en slitstark artist. För andra rekommenderas fortfarande hans Stiff-utgåvor först.
