Willy DeVille var sinnebilden för graciös men ohälsosam elegans, såväl i sin uppenbarelse som i sin snajdiga röst och musikens klapprande kastanjetter, drillade blåssektioner, smärta Brill Building-melodier och demasiado corazon, alternativt skitiga New Orleans-rhythm’n’blues för att få ihop till hyra och annat.
Nu är hans röst stel och trött, för att inte säga utlevad, och musiken är saggig rock och trög blues med gubb-obligatoriet pedal steel, och det klär honom illa. Det är nog dags att räkna in honom bland rockmusikens offer nu till slut.
Skivbolag:
Artist:
