Hur gärna vi än hade önskat oss något annat är Willy DeVille ingen pålitlig musikleverantör nuförtiden. Hans livsföring har satt spår både i röst och i ambitionsnivå, och därför får vi vara nöjda när han samlar ihop sig till en så här pass fin skiva, och försöka ha överseende med de värsta skavankerna.
Bland de minst attraktiva stunderna finns en svårförklarig cover av Bryan Ferrys [I]Slave to Love[/I], där Willy DeVille ramlar in i samma platta anonymitet som på Mark Knopfler-producerade albumet [I]Miracle[/I]. [I]Trouble Comin' Every Day in A World Gone Wrong[/I], å andra sidan, har ambitionen att vara swamp, men stödjer sig på tok för tungt mot en trött metalgitarrs flagioletter för att vara autentisk.
Men just när en Mississippi-lerig hyllning till Muddy Waters voodooar värre än gamla polaren Dr John, och hela projektet verkar sjunka ner i kvicksanden, lägger Willy DeVille ner allt allvar i [I]Come A Little Bit Closer[/I], som närmast liknar manuset till en tecknad South of the Borderfilm. Över ett komplett Mariachiband beskriver han hur han jagas på flykten, ut genom ett fönster, efter att ha förförts av farliga Josés kvinna.
Kärlek som metafor för heroinmissbruk gör den smäktande latinoballaden [I]Chieva[/I] lika förförisk som heroinet, men inte lika farlig. I [I]Crow Jane Alley[/I], en hyllning till bortgångne vännen och samarbetspartnern Jack Nitzsche, är Willy DeVille lika ensam som låtens slidegitarr, i en översmörig country där baren har stängt och minibaren stulits.
[I]My Forever Came Today[/I] är ett återbesök i de romantiserade New York-miljöer som Dion, ibland Garland Jeffreys och inte minst Willy DeVille själv tidigare hemsökt. Där piggnar den trådsmale Willy DeVille till, och glider smidigt fram likt en latino-Bruce. Där och då anar vi hans ungdoms grace och stolthet, och där och då finns ingen mer övertygande charmör än Willy DeVille.
Skivbolag:
Artist:
