Efter 50 år verkar äntligen Billy Corgan ha hittat någon slags sinnesfrid. För första gången presenterar han sig omständligt med sitt fullständiga namn, och med Rick Rubins kvalificerade kompetens att skala ned och klä av sånger är hans första soloalbum på 12 år ett vemodigt och huvudsakligen akustiskt singersongwriteralbum. ”Take me as I am”, vädjar han gång på gång i The Spaniards, och så uppriktig som här har han nog faktiskt inte låtit sedan The Smashing Pumpkins debut för ett drygt kvartssekel sedan.
I Shiloh dominerar en stråksektion över en ensam akustisk gitarr, och annars är det enda som får rum intill gitarren eller pianot någon enstaka sparsmakad synth. I den rena ljudbilden accentueras istället texter och hans röst, som med fladdrigt och högt vibrato i Half-Life of An Autodidact ligger nära Marc Bolans.
