Whitney - Candid

Tina Rosenfink 00:00 10 Aug 2020

Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.

Candid har Whitney blandat ganska vilt mellan nytt och gammalt. Självklart är min favoritcover Take me home, Country Roads - men inte bara för att det är jordelivets vackraste sång, utan för att Waxahatchee medverkan är så himla fin. Något jag inte kan säga om bandets frontman/sångare/trummis Julien Ehrlich. Mitt intryck är att han gjort covers för att han främst velat släppa musik - inte för att han tycker om låtarna. De känns själlösa och saknar en egen kreativ prägel. Men det kanske är en elak fördom som endast grundar sig i min pessimistiska syn på det rätt färglösa indiebandet. 

Så när Waxahatchees Katie Crutchfield sjunger All my memories gather 'round her / Miner's lady, stranger to blue water / Dark and dusty, painted on the sky / Misty taste of moonshine, teardrop in my eye tänds en gnista i hjärtat som är till 100% Crutchfield förtjänst. Därför gör det även ont att sätta ett lågt betyg på skivan när Waxahatchee förtjänar så mycket mer. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Finntroll - Vredesvävd

Dessa finska tokar är nu inne på sitt sjunde album med trolska texter på svenska. Musikaliskt rör bandet sig fortfarande i en folkmusikalisk grund med en stor del insprängd humor. Samtidigt har bandet maxat inspirationen från extrem symfonisk metal som gränsar till den black metal vi bekantade oss med i slutet av 90-talet. 

Garbochock — En annan dag

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig.