Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.
På Candid har Whitney blandat ganska vilt mellan nytt och gammalt. Självklart är min favoritcover Take me home, Country Roads - men inte bara för att det är jordelivets vackraste sång, utan för att Waxahatchee medverkan är så himla fin. Något jag inte kan säga om bandets frontman/sångare/trummis Julien Ehrlich. Mitt intryck är att han gjort covers för att han främst velat släppa musik - inte för att han tycker om låtarna. De känns själlösa och saknar en egen kreativ prägel. Men det kanske är en elak fördom som endast grundar sig i min pessimistiska syn på det rätt färglösa indiebandet.
Så när Waxahatchees Katie Crutchfield sjunger All my memories gather 'round her / Miner's lady, stranger to blue water / Dark and dusty, painted on the sky / Misty taste of moonshine, teardrop in my eye tänds en gnista i hjärtat som är till 100% Crutchfield förtjänst. Därför gör det även ont att sätta ett lågt betyg på skivan när Waxahatchee förtjänar så mycket mer.
