För att göra sensationer intressanta krävs ingen särskild berättartalang. Av den som bara har halvt genomtänkta trivialiteter att förmedla krävs avsevärt mer för att upprätthålla uppmärksamheten. Carl Johan Lundgren sätt att snubbla runt bland stavelserna när han konstaterar att Möllans barer verkar bli hans liv och beskriver en torftig vardag ("Fan vad jag gillar TV, fan vad jag gillar Konsum") är fascinerande. Problemet ligger alltså inte i den underfundiga lyriken, alltså, eller ens i den utstuderat bristande tonsäkerheten i hans sång. Vit Päls akilleshäl är istället de lika återhållsamt halvfärdiga och spartanskt inspelade popmelodierna. Till skillnad från till exempel Jens Lekman, Olle Ljungström och framför allt Jonathan Richman lyser melodierna hos Vit Päls för ofta enbart med sin frånvaro. Det räcker inte med detaljer som blås eller billig elektronik för att lyfta låtar som inte vågar ta ut harmonisvängarna som de vågar med lyriken. I proggigare Lösa Boliner finns antydningar till harmonier utöver de allra mest basala, och med fler sådana utsvävningar skulle Vit Päls vara finare.
