För att avsluta en skiva med en örhänge som Wichita Lineman krävs mod på gränsen till dumhet. Att ro det iland kräver inte bara hantverksskicklighet i framförandet, utan dessutom melodier som kan matcha den sortens fulländade sånger utan att fullständigt överskuggas.
Conor O'Brien har det. Ibland. Problemet med hans tidigare skivor har just varit att de där fantastiska sångerna stått ut väldigt mot bulken av sånger, och bara två eller tre sånger per skiva har varit angelägna att återvända till. Därför är det klokt att som här ta med sig just de sångerna tillbaka in i studion för en lågmäld akustisk genomspelning med viskande sång och mjukt nylonsträngsplockande. På det sättet kan Conor O'Brien för första gången presentera ett nära nog komplett album där övertygande sånger avlöser varandra. När han kommer ut ur garderoben i Hot Scary Summer är det kanske just självutlämnandet som gör det till en av skivans mest intensiva stunder, intill den vemodiga och rent självhäftande Everything I Am Is Yours. Men Courage och Memoir är nästintill lika fina, liksom sorgsna That Day och mer hoppfulla The Soul Serene.
Tillsammans utgör de en fin samling sånger av tidlös karaktär, som lika gärna som att komma från Irland 2016 hade kunnat vara en utgiven på Elektra i slutet av 60-talet, intill Tim Buckley, David Blue och Fred Neil.
