En av Kanye Wests odiskutabelt största storheter - hur klädsam han tidigare burit upp sin megalomani - faller till marken på Cruel Summer i fullt utvecklad elefantiasis. Vad har hänt här? Projektets tyngd ligger inte i produktionerna, utan snarare i en rätt massiv samling rap. Även om förstasingeln Mercy, en förutsägbar crowd pleaser, tillsammans med den gnälliga Higher här och var uppvisar intressant ljudbild blir jag aldrig knockad. Då finns det mer att gilla bland textleveranserna från gästerna. Men ett par feta rader bygger man inte en skiva på. Jag står ut med all Pusha T, kanske för att hans bästa tonalitet, i New Good Flow, påminner om Henok Achido i High on Life. Demoleringen av R Kellys röst får nästan ses som en bedrift, To the World räddas inte förrän på slutet av Teyana Taylor - som förblir ocreddad även på denna platta i vissa versioner. <- Det är den där skiten jag inte gillar. Tar endast med mig två hela låtar från albumet: The Morning och Bliss.
