Det är vaktavlösning bland de mest storsäljande banden i världen, och efter två succéer är Vampire Weekend ett av de band som musikindustrin hoppas, tror och satsar mest på. Med den sista delen i det som Ezra Koenig beskriver som en (oavsiktlig?) trilogi är det dags för ett avgörande huruvida Manhattanbandet hör hemma där, eller om de tre tydliga aber som anförts lägger krokben för för dem.
Den första invändningen har handlat om att de är för intellektuella och för musikaliskt skickliga för sitt eget bästa. Här har texterna samma skärpa, och även om de inte passionerat sjunger om kommateringsregler just den här gången är det fortsatt hög litterär nivå på deras New York-betraktelser och underfundigheter. Det är med andra ord inte Ramones vi har att göra med, men i andra änden av den skalan är det faktiskt lika charmerande.
Risken att de musikaliska underbarnen förnöjt landar i Salem al Fakir-ekvilibristiska övningar realiseras inte heller. De är häpnadsväckande smarta, det är sant, när de till exempel i Diane Young kastar sig in i en halsbrytade mix av pre-rock’n’roll, avancerade studiotrick och slick singalong-pop, eller när de i nakna Stop med cembalo korsar Left Banke med Mercury Rev. Men i sin kompetenta äventyrlighet upprätthåller de fortfarande ett mycket högt underhållningsvärde och blir aldrig självgott introverta.
Den andra invändningen handlar om bandmedlemmarnas socioekonomiska förutsättningar, och den tredje invändningen om musikalisk imperialism. ”Upper West Side Soweto” är tillmälen som kastats efter dem under Vampire Weekends hela existens. Men om vi vill ta de invändningarna på allvar måste vi fundera över om det finns någon musikgenre utöver opera och menuetter som priviligierade västerlänningar har rätt att ägna sig åt, om man inte får söka influenser utanför sin egen socioekonomiska och kulturella sfär.
På denna trilogiavslutning är den afrikanska influensen dessutom avsevärt mindre framträdande än tidigare. Paul Simons Graceland går fortfarande att identifiera, men det är inte alls en lika påfallande, och enbart Everlasting Arms lutar sig uppenbart mot den den pelaren. Det är en frigörelse som är nödvändig för band som inte vill stagnera, och här fungerar den som rejält avstamp mot något annat och nytt, lika smart men vilande på andra musikaliska grundpelare. Det hurrar vi för.
