V-Twin

Englands svar på Situation Sthlm, The Big Issue, har röstat fram Glasgow till Storbritanniens coolaste stad. Och inte bara för att där är fruktansvärt kallt. Teenage Fanclub är därifrån. Mogwai, The Pastels och Belle And Sebastian också. Och några av de senaste veckornas samtalsämnen: Cosmic Rough Riders och V-Twin. V-Twins första CD, [I]Free the Twin[/I], är ingen riktig CD, utan en samling av bandets EPn och singlar. Jodå, de (såväl som Cosmic Rough Riders) har flera år på nacken. Och hur nästan ingen verkar ha märkt det, är en smula obegripligt. För varje ackord de tar lyser deras plan igenom allt tydligare. De ska ta över världen med sin popmusik. De ska göra det på sitt eget sätt och när vi andra minst anar det. Ska man tro deras skivbolag, Domino, så har de redan lyckats. På deras hemsida presenteras till och med hemligheterna bakom hur de gick tillväga. Här följer en kort best of: 1. Numeriskt överläge. Alla i hemstaden Glasgow har varit, är eller kommer att bli en medlem av V-Twin. Om än bara för ett kort tag. Så bor du i Glasgow kan du slappna av. Sångaren Jason McPhail har redan lagt märke till dig och gjort en mental anteckning om att inte glömma att engagera dig i ett av sina många projekt. 2. Kontakter. De är kompisar med såväl Belle And Sebastian och The Pastels som med Dan Penn, nere i Memphis. 3. Namnet. Precis som T-Rex så låter det bara väldigt skönt. 4. Konceptet. Du vet aldrig var du har V-Twin för de hittar allt på något nytt. Dessutom är de ganska skojiga. Listan ska sannolikt inte fylla någon annan funktion än att berätta lite om V-Twin och göra det på ett roligt sätt. Ändå skulle den precis lika gärna fungera som det säkraste popframgångsrecept som går att rätta sig efter just nu. Kom från Glasgow (okej, Manchester funkar också), känn rätt folk, skaffa ett tokigt namn (döp dig till exempel efter en motorcykelmotor) och se till att hitta på nya knäppa grejer (låt till exempel gärna en massa människor remixa din musik efter bästa förmåga) och gör det med mycket humor men - och det här är viktigast, för det här går inte att fejka - med ännu mer kärlek till popmusik. Sådär ja! Man får gratulera till skivkontraktet och - den sällan omedelbara - framgången. På singeln [I]Delinquency[/I] drunknar nästan skriken om Dexy's Midnight Runners i små distmoln som detonerar och i syrsliknande syntar som piper till nu och då. Derailed är en vacker, lunkande liten stråkballad om att dricka sig full i Glasgow och [I]Thankyou Baby[/I] låter - och det här får man inte ofta anledning att säga på ett positivt sätt! - nästan mer som en Velvet Underground-ballad än vad Underground själva lyckats åstadkomma. Moog-orglar och percussion brevid countrypop, electronica och segergester. Innan skivan är slut har Kid Loco, Adam and Eve, Cinema och en rad till V-Twin-vänner hållit i spakarna. Och just det är egentligen min enda invändning. För många remixar och för få låtar. Jag tror inte att det här bandet har eller kommer att ta över världen med sin popmusik. Det brukar liksom aldrig bli så. Men det viktiga är att de vill, att de tror att de skulle kunna och att de så fort som möjligt spelar in en ordentlig CD, för den kan bli hur bra som helst. Tro mig.