Ultra

Tionde eller femtonde gången videon till [I]Barrel Of a Gun[/I]rullar förbi på Z TV undrar jag om folk verkligen hör vad Dave Gahan sjunger. "This horny creep, set upon weary feet/who looks in need of sleep that doesnt come. This twisted, tortured mess, this bed of sinfulness/longing for some rest and feeling numb, vicious appetite visits me every night/and won't be satisfied, won't be denied/an unbearable pain,a beating in my brain/that leaves the mark of Cain, right here inside/What am I supposed to do?" En abstinensfrossande uppgörelse med dödsångest och desperation. Och så klämmer vi i med refrängen allihop, ett två tre... Det är knappast första gången Martin Gore lägger drastiska rader i Gahans mun, men det har aldrig varit så naket effektivt som nu. Och det är en fullständigt briljant låt, förmodligen en av årets allra bästa singlar. Resten av Ultra är inte lika suggestiv och stark. Men för att komma från ett band som egentligen inte borde existera är det onekligen en imponerandeom start. Och det är verkligen en omstart, musikaliskt sett. Den överarbetade rocken från Songs of Faith and Devotion är borta, till förmån för ett mycket enklare, mer avskalat ljud, med klara ekon från förr. Låtar som It's NoGood och Sister of Night skulle i princip kunna vara hämtade från Some Great Reward eller Construction Time Again. Och det hände till och med en gång i början, under den majestätiskt svepande The Love Thieves, att jag lyfte ut och kollade kassetten så att det inte var förhandstejpen av Prefab Sprouts nya album som hamnat i bandspelaren. Arrangemangen är enkla, men effektiva som när en pedal steel-gitarr får slå an tonen i The Bottm Line -och Gahan sjunger det raka, rytmiska texterna med en pondus som är ganska knäckande. Jag kan, emellanåt , sakna en del av variationsrikedomen från U2s nya storverk. Men, som sagt, för att komma från ett band som varit nere på nio är det en ytterst övertygande poängseger.