Travis Scott - Astroworld

Armani Maleh 00:00 9 Aug 2018

Döpt efter en nedlagd nöjespark i sin hemstad Houston, Texas har Travis Scott äntligen öppnat portarna till Astroworld. Likt en bergochdalbana har Scotts tredje studioalbum toppar och dalar, vilket i detta fall hindrar albumet från att falla platt. Tur det. För annars är det ju inte en rolig åktur, eller hur?

Gästspelen sträcker sig brett och inkluderar Frank Ocean på Carousel, men också James Blake, Drake och Swae Lee bara för att nämna några - listan fortsätter i oändlighet. Precis som förväntat erbjuder det 17 låtar (puh!) långa projektet en generös portion av monoton autotune och fläckfria trap-produktioner där Scotts ikoniska sångrapp agerar säkerhetsbälte och bidrar med direkt bekvämlighet. Istället för att kännas gjort och tråkigt är Astroworld däremot precist välpolerad. Trots att jag personligen saknar det melodiska och mörka från förra albumet Birds In The Trap Sing Mcknight och det explosiva från föregångaren Rodeo (eller ännu bättre Days before Rodeo) går det inte att förneka att Astroworld är fantastisk. Outrot på Wake Up flörtar med gamla rock-gitarrsolon och stafetten mellan Scott och Drake på Sicko Mode gör en andfådd men imponerad. Det märks att Travis Scott hittat sin magiska formula som med 100% chans genererar succé. 

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.