Varningslamporna brukade blinka ilsket varje gång en soulartist tog på sig retromössan och mässade om hur mycket bättre allt var förr. Men på senaste tiden har det dykt upp en massa musik som kräver att man lägger teorin åt sidan och bara lyssnar lite. Som Sunshine Anderson, Koffee Brown, Jaheim, hela Brothers-soundtracket och nu The Transitions. Det sägs att de tar oss tillbaka till den gamla sköna soulen, kanske är det så. Men de gör inte särskilt stor sak av det.
The Transitions är Michael Bivins första stora fynd på länge. Michael Bivins, en av 90-talets stora svarta musikkrafter med 702 och Boys II Men bland framgångarna. The Transitions - Gator, Rashawn och Bilal (inte han med den stickade mössan) - siktar mot The O'Jays och The Temptations 70-tal och hamnar i samma skälvande nutid som Jaheims [I]Let It Go[/I].
Musiken på [I]Back in da Days[/I] är själva stoffet som otrohet och skilsmässor är gjort utav. Den är Blaxploitation rätt igenom, utan wah wah-gitarrer, eller kanske en påminnelse om att man borde lyssna på Dave Hollisters första platta lika ofta som mina idoler gör.
The Transitions anspelar ofta på historien men alltid till väldigt kända saker, som stråkarna i Marvin Gayes [I]What's Going on[/I] eller introt i Isley Brothers [I]Summer Breeze[/I]. Ibland blir det bara konstigt, som i Al Green-pastischen [I]A Rainy Night (in Harlem)[/I]. Fast när den avslutas med sånt är livet-blues och "lost my job, lost my friends, changed my lock and started drinkin' again" köper jag den också. [I]Back in da Days[/I] är ännu en skiva med åtminstone fem argument för att det just nu finns viktigare saker att köpa än alternativa mixar av gamla Marvin Gaye-skivor.Skivbolag:
Artist:
