När Washington DC-trion Trans Am bildades i början av 90-talet parodierade de klassiska rockfigurer genom nästan obehagligt välspelade pastischer och en ganska markant funkironi i förgrunden. Som hastigast ledde skickligheten till en ganska långsökt association med postrockscenen, närmast via bandets producent John McEntires egna Tortoise. Därifrån till förra skivan [I]The Red Line[/I] har varit en lång dystopisk resa med mer och mer fokus på elektroniken, mörka, köttiga trumbeats och en ganska grovkornig, tysk estetik.
Kraftwerk, Can och Liquid Liquid fick djupa, mollackordsbugningar och ironin åkte ut tillsammans med transistorerna, till förmån för mikroprocessordriven utrustning, mer hårdhudade synthar och trumloopar.
När Trans Am så äntligen har lyckats tima omvärlden och med sin 1981-hyllande livshållning gått och blivit fashion så tänker de inte försitta sin chans. De har tagit tjuren vid hornen och kammat till porträttlika DJ Tiga-frillor, tjackat gymkort och vita Don Johnson-smokingbrallor. Ännu en metamorfos har tillryggalagts och en ny
slags ironi är i sikte.
[I]T.A[/I] är bandets sjätte skiva och en ganska lättsam partyhistoria. De reclaimar vocodern från de fjolliga fransmännen, briljerar med alltjämt vansinnigt skickliga, smattrande marschtrummor och larmar på, men i en allmänt positivare fest-anda än tidigare. Och de sjunger som aldrig förr.
[I]Positive People[/I] och [I]Different Kind of Love[/I] hade varit på MTV:s högrotation för femton år sedan och för tankarna till en tid då hårtofsen skulle placeras onaturligt långt till höger på huvudet och hårspray var det enda riktiga hotet mot atmosfären och hörselgångarna. Som vän av trevliga ljud tycker jag att det blir riktigt sympatiskt när den organiska sidan får lysa igenom och har inga egentliga invändningar mot deras skoldiscoburgare eller
yachtfeststartare heller. Men jag kan inte låta bli att tycka att deras pessimistiska ljudlandskap innebär en annan utmaning än
fredagskvällssynthpopen.
Skivbolag:
Artist:
