Jag vet inte hur många unga, mansdominerade gitarrband som lämnat Storbritannien under 00- och 10-talet, men de är fler än vad de är bra. På femmannabandets andra album säger sig Londonbaserade Toy ha anspråk att låta samtida och att ge psykedelian och ”krautevigheten” fritt spelrum. Istället är det sextiotalsdoftande och slätstruken poprock med luftiga synthmattor. Om möjligt doppas en tå i psykpoolen, men några futuristiska ambitioner finns inte överhuvudtaget. De få starka spåren lyckas inte bära upp den oerhört tråkiga helheten. Det är, i sina bästa stunder, Horrors utspätt med lättmjölk.
Skivbolag:
Artist:
