Med stor hjälp av parhästarna Peter Svensson och Jocke Berg låter Titiyos nya album [I]Come Along[/I] så mycket radiopop att det borde vara förbjudet att spela det någon annanstans än just på radio. De kunde ha hyrt in en Martin Loogna eller Ulo Maasing (varför har radiopratare så konstiga namn?) att prata mellan låtarna så skulle det inte kännas så obekvämt. Titiyo har gjort det enkelt för sig - hon vill ju sälja skivor igen.
[I]Come Along[/I] är en mycket märklig skiva. Andra spåret [I]1989[/I] är inte det enda som för tankarna till 80-talet. Hela plattan andas sena Eurythmics och tidiga Roxette. Mittemellan [I]Revenge[/I] och [I]Look Sharp[/I] känner sig [I]Come Along[/I] som mest hemma.
Men det var nog inte intentionen. Titiyo har sagt att hon älskar Kent och Paus, men undrar om hon visste att Peter Svensson hade börjat umgås med Max Martin?
De i bland ganska enkla och fina melodierna passar henne men vi vill inte höra hennes röst sjunga dessa texter från helvetet. Jag kan inte bestämma mig för vem Peter och Jocke borde ha författat låtarna till i stället, Stakka Bo eller Eagle-Eye Cherry?
Att Titiyo har övergivit soul för pop är inget vi behöver lägga stor vikt vid här, det som förbryllar mest är hur hon på flera av spåren träffsäkert lyckas imitera Meja, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Louise Hoffsten och Nordman. Och bland alla dessa mindre smickrande referenser är det svårt att ens förstå att det här är en ny skiva med Titiyo.
Skivbolag:
Artist:
