The Smashing Pumpkins senaste projekt ATUM beskrivs av bandet själva som en rockopera i tre akter. Varje akt kommer att släppas som ett separat album med 11 låtar, var elfte vecka, varav den sista akten släpps i april nästa år. Det är med andra ord en storslagen satsning, förmodligen tänkt som bandets nästa stora steg i karriären.
Tyvärr låter det inte riktigt så. Om det fanns ett pris för mäktigast introlåt till ett annars tvivelaktigt album, skulle den inledande och helt instrumentala låten ATUM förtjäna en nominering. Så fort de filmiska rymdsyntarna och marschtrummorna har tonat ut så gör albumet ett magplask. Och det beror till stor del på frontmannen själv.
Redan i låt nummer två, Butterfly Suite, finns det anledning att bli orolig. Billy Corgans minst sagt karaktäristiska röst blir ganska snabbt jobbig att lyssna på, eftersom den skär sig så mot den avskalade ljudbilden. Det blir något mer lättlyssnat när sången blandas ut med synt och gitarr, men det räcker tyvärr inte för att det ska låta bra. Sedan fortsätter det på ungefär samma sätt. Låt efter låt efter låt.
Visst har Corgans röst alltid varit speciell och kanske till och med svårtuggad för många. Men på tidigare album har Smashing Pumpkins för det mesta lyckats bädda in den i musiken på ett sätt som gör att den inte sticker i öronen. Corgan har dessutom låtit mycket bättre än vad han gör på ATUM - Act I. Här får rösten ta över alldeles för mycket, och i kombination med hans märkliga sätt att sjunga blir resultatet nästan outhärdligt. Albumet har inte heller några tydliga melodier att klänga sig fast vid för att fly från den hemska sången. Som bäst sträcker det sig till några hyfsade syntslingor och elektroniska arrangemang, som exempelvis introt till Embracer.
Men inte ens albumets högstanivå räcker till för att göra det annat än mediokert, eftersom samtliga låtar efter introt rör sig på skalan helt okej till uselt. With Ado I Do, Steps in Time och Beyond the Vale får sägas vara helt okej låtar, där särskilt Steps in Time sticker ut med sitt elektrorock-sound. Hooray! faller i sin tur under den sistnämnda kategorin. Det är uppriktigt sagt svårt att förstå vem som någonsin skulle kunna uppskatta den låten.
I slutändan känns det nästan lite tragiskt att ett så omfattande projekt inleds så här dåligt. Det är bara att hålla tummarna för att resten av de 33 låtarna har mer att komma med. För efter den första akten av denna så kallade rockopera är det förmodligen många i publiken som utbyter förvirrade blickar, i väntan på akt två.
