Bored and Razed är ett stenhårt sätt att inleda en skiva. Den har gitarriff att dö för, den har Jack Whites allra tuffaste Led Zeppelin-attack i verserna och Brendan Bensons mest eleganta powerpoprefräng, inklusive blinkningar hem till Detroit. Den har en fritänkande och samtidigt fokuserad rytmsektion där Patrick Keeler och Jack Lawrence manar varandra till storverk. Och så har den en klistrig avslutande hejarklacksramsa, som grädde på moset. Det politiska parti eller fotbollslag som lägger beslag på Bored and Razed som ingångssång har hälften vunnet, och hade den varit kännetecknande för precis hela albumet hade Help Us Stranger ledigt förtjänat högsta betyg.
Men även om det finns gott om guldkorn i övrigt är The Raconteurs återkomst en för spretig historia. Det drar åt vitt skilda håll när Jack White släpper loss helt i briljant fläskiga gitarrexcesser som Sunday Driver och Help Me Stranger medan Brendan Benson på ett mindre engagerande sätt slipar på sina The Beatles-harmonier i Only Child och Now That You’re Gone. Bäst är det när de två beståndsdelarna kombineras i elektriska och melodiska jams som What’s Yours is Mine eller Don’t Bother Me, som låter som ett moderniserat The Cream och ger Patrick Keeler utrymme för åtminstone en kort stund av John Bonham-briljans.
Ambitiösa Shine The Light on Me hade platsat på Queens Sheer Heart Attack, men trots att den och många andra delar är glimrar i strålkastarljuset blir helhetsintrycket för fladdrigt och konturlöst.
